Höstdagjämningen är passerad, årets Bokmässa genomförd och kvicksilvret i termometern kryper så sakteliga neråt. Även om känslan så gärna vill säga påstå annat och klamra sig fast vid det sista halmstrået av sommar så säger förnuftet att nu är det oåterkalleligen höst.
Jag fortsätter mitt projekt att möta årstiderna i sällskap av Eric Rohmers årstidssvit. En höstsaga (Conte d’automne) från 1998 var den film som avslutande sviten, men i det här projektet blir det film tre eftersom jag startade i våras. Många håller den som svitens bästa, till och med en av de bästa i hela Rohmers digra produktion. Jag håller inte riktigt med. Eller kanske ska jag snarare säga att jag länge höll med, men att jag efter denna senaste genomsyn hittade några sprickor i fasaden.
Till att börja med är det dock bara att konstatera att En höstsaga är lika välskriven som egentligen alla andra Rohmer-filmer. Dialogen, som i vanlig ordning är motor i berättelsen, är fyndig, skarp och filosofiskt lagd. Den här gången är det centrala temat vänskap och i den serie samtal mellan ett antal människor som filmen består av analyserar Rohmer lika skarpsinnigt och mångbottnat som vanligt sitt ämne.
Det är sannerligen inte där skon klämmer. Ett adelsmärke för Rohmer brukar vara den naturliga och autentiska tonträffen, men det jag något förvånat kunde konstatera när jag nu såg om filmen var att en del replikskiften faktiskt klingade lite falskt.
Problemet ligger på skådespelarnivå. För en gångs skull svajar Rohmer en aning i sin personregi. Det är absolut inget genomgående drag i filmen, det rör sig om några scener, men när vi talar om en regissör vars filmer tidigare (och senare) visat närmast absolut gehör när det gäller tonträffen räcker för att göra mig förundrad och faktiskt bli lite irriterad på några karaktärer. Vilket är synd på en annars på många sätt utmärkt film.
En höstsaga är så nära Eric Rohmer kom en renodlad romantisk komedi. En rejält intellektualiserad och filosofiskt resonerande sådan förvisso, men ändå. Den delar väldigt många egenskaper med den traditionella romantiska komedin. Berättelsen om hur två andra kvinnor försöker hitta en ny man åt en gemensam väninna innehåller det mesta som genrens ivrare söker efter.
Kärlek och vänskap, humor och värme och förvecklingar och missförstånd – allt dessutom utspelat med den södra Rhône-dalen som en utsökt vacker fond. De flesta ingredienserna finns där, det egentligen är bara utförandet som skiljer. Tempot är lågt, det pratas mest hela tiden och i motsats till de flesta romantiska komedierna finns här inga skruvade karaktärer.
I Rohmers filmuniversum finns bara ”vanliga” människor, låt vara oftast bara i det borgerliga samhällsskiktet, men ändå. Och som vanligt är det viktiga i hans filmer inte vad som sker utan vad det säger om oss människor. En höstsaga är kanske inte Eric Rohmers största stund, men tillräckligt bra och fascinerande för att vara väl värd att kolla in. Vi pratar trots allt om en filmmakare med anmärkningsvärt hög lägstanivå.
BleuBlancRouge 