RSS Flöde

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. oh la la, vilken rubrik! bravo, chapeau!
    med stolthet tar jag emot detta epitet, och måste dessvärre instämma angående omtittning med vuxenögon.

    förr köpte jag varje år en tjock, amerikansk pocket med filmlistor. minns inte namnet, men minns betty blue-beskrivningen ungefär ‘She’s a bit wacko. We don’t know why, men bry dig inte om det utan bara kliv in i Bettys och Zorgs magiska värld och njut’

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: