Han är ständigt omdiskuterad och utsatt för kritik hemma i Frankrike och tittas också lite snett på av puristerna inom sin musikgenre men det går inte att bortse från att han är en av Frankrikes internationellt sett mest kända och framgångsrika artister just nu. Kanske till och med den allra mest kända och framgångsrika. Exempelvis var han den första franska artist någonsin att pryda omslaget på den ansedda amerikanska musiktidningen Billboard. Jag pratar naturligtvis om David Guetta. Den här veckan släppte han ett nytt album , dubbelalbumet Nothing But The Beat, och det seglade genast upp i topp på många av världens försäljningslistor.
Förutom att vara en av världens mest eftertraktade producenter och låtskrivare just nu rangordnas han dessutom som en av världens absolut bästa discjockeys. Det som sticker i ögonen på många är att han anses vara alltför kommersiell och att hans musik skulle vara för ytlig och visst är han kommersiell och skriver huvudsakligen trallvänlig och ganska simpel musik för dansgolven, men han påstår sig heller inte göra något annat. Inget fel i det. Den mer lättsamma och enkla musiken behövs den också.
”Jag gör vokal housemusik fylld med känslor, i motsats till minimalistisk techno utan själ”, som han själv en gång som svar på kritiken sa i en intervju. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak om man föredrar den hittiga vokala housemusiken eller den minimalistiska technon, båda har självklart existensberättigade. För egen del föredrar jag David Guetta som varit ett péché mignon för mig sedan jag när jag sommaren 2004 under ett besök i Paris upptäckte hans andra album Guetta Blaster.
Gammal discjockey som jag är beundrar jag David Guetta för hans enorma hantverksskicklighet som plattvändare, men jag är också mycket förtjust i hans musikaliska kompositioner. Visst är de synnerligen lättviktiga ur ett konstnärligt perspektiv, men jag gillar hans melodier, harmonier och sound. Hans sätt att korsa den beryktade franska touchen och transatlantiska urbana rytmer faller allt som oftast mig i smaken. Möjligtvis kan jag tycka att han i takt med sin pekade berömmelse har börjat kantra över lite väl mycket mot det amerikanska soundet i sin musik. För varje skiva blir det mer och mer amerikansk r’n’b i Guettas musik. För egen del håller jag hans mer soulinfluerade debutplatta Just A Little More Love från 2002 som hans bästa, men då är vi verkligen inne på tycke och smak.
Nothing But The Beat är som sagt ett dubbelalbum. Den ena skivan består av vokala låtar (potentiella storhittar allihop) och den andra av instrumental elektronisk musik. I mina öron är det den första skivan som är den intressanta. För mig är Guettas instrumentala elektro ganska slätstruken och kvalitativt långt efter Daft Punk, Justice, Yuksek och andra franska giganter inom genren.
David Guetta blev en riktig världsstjärna som låtskrivare och producent efter att samarbetet I Gotta Feeling med Black Eyed Peas och efter att den låten blev 2008 års kanske största hit över hela världen har David inte direkt haft svårt att rekrytera namnkunniga gästvokalister till sina egna låtar. På Nothing But The Beat hörs exempelvis Nicki Minaj, Lil’ Wayne, Ludacris, Jennifer Hudson, Flo Rida, Usher och Akon.
Här finns också ett samarbete med Will I Am som kan ses som en fortsättning på nyss nämnda I Gotta Feeling. Nothing Really Matters som låten heter har nästa lika stor hitpotential och är nästan garanterat en kommande singel från skivan.
Mina personliga favoriter är dock I Just Wanna F där David Guetta samarbetar med en annan demonproducent i form av Timbaland och Titanium med sång av Sia, en av skivans minst namnkunniga gäster.
Nothing But The Beat är inte ett dugg nyskapande och det rör sig om populärmusikens svar på tomma kalorier. Men som ren och skär bruksvara är det riktigt vass. David Guetta är som sagt en synnerligen hantverksskicklig herre och vissa stunder i livet passar den här typen av lättsam och direkt musikalisk underhållning utmärkt. Nothing But The Beat är en bra produktbeskrivning. Ibland är det där beatet det enda som behövs för att man ska må bra.
BleuBlancRouge 