Dagarna mörknar minut för minut…

Höstdagjämningen är passerad, årets Bokmässa genomförd och kvicksilvret i termometern kryper så sakteliga neråt. Även om känslan så gärna vill säga påstå annat och klamra sig fast vid det sista halmstrået av sommar så säger förnuftet att nu är det oåterkalleligen höst.

Jag fortsätter mitt projekt att möta årstiderna i sällskap av Eric Rohmers årstidssvit. En höstsaga (Conte d’automne) från 1998 var den film som avslutande sviten, men i det här projektet blir det film tre eftersom jag startade i våras. Många håller den som svitens bästa, till och med en av de bästa i hela Rohmers digra produktion. Jag håller inte riktigt med. Eller kanske ska jag snarare säga att jag länge höll med, men att jag efter denna senaste genomsyn hittade några sprickor i fasaden.

Till att börja med är det dock bara att konstatera att En höstsaga är lika välskriven som egentligen alla andra Rohmer-filmer. Dialogen, som i vanlig ordning är motor i berättelsen, är fyndig, skarp och filosofiskt lagd. Den här gången är det centrala temat vänskap och i den serie samtal mellan ett antal människor som filmen består av analyserar Rohmer lika skarpsinnigt och mångbottnat som vanligt sitt ämne.

Det är sannerligen inte där skon klämmer. Ett adelsmärke för Rohmer brukar vara den naturliga och autentiska tonträffen, men det jag något förvånat kunde konstatera när jag nu såg om filmen var att en del replikskiften faktiskt klingade lite falskt.

Problemet ligger på skådespelarnivå. För en gångs skull svajar Rohmer en aning i sin personregi. Det är absolut inget genomgående drag i filmen, det rör sig om några scener, men när vi talar om en regissör vars filmer tidigare (och senare) visat närmast absolut gehör när det gäller tonträffen räcker för att göra mig förundrad och faktiskt bli lite irriterad på några karaktärer. Vilket är synd på en annars på många sätt utmärkt film.

En höstsaga är så nära Eric Rohmer kom en renodlad romantisk komedi. En rejält intellektualiserad och filosofiskt resonerande sådan förvisso, men ändå. Den delar väldigt många egenskaper med den traditionella romantiska komedin. Berättelsen om hur två andra kvinnor försöker hitta en ny man åt en gemensam väninna innehåller det mesta som genrens ivrare söker efter.

Kärlek och vänskap, humor och värme och förvecklingar och missförstånd – allt dessutom utspelat med den södra Rhône-dalen som en utsökt vacker fond. De flesta ingredienserna finns där, det egentligen är bara utförandet som skiljer.  Tempot är lågt, det pratas mest hela tiden och i motsats till de flesta romantiska komedierna finns här inga skruvade karaktärer.

I Rohmers filmuniversum finns bara ”vanliga” människor, låt vara oftast bara i det borgerliga samhällsskiktet, men ändå. Och som vanligt är det viktiga i hans filmer inte vad som sker utan vad det säger om oss människor. En höstsaga är kanske inte Eric Rohmers största stund, men tillräckligt bra och fascinerande för att vara väl värd att kolla in. Vi pratar trots allt om en filmmakare med anmärkningsvärt hög lägstanivå.

Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.

Allt är inte vad det ser ut att vara, men kan vara bra ändå…

För en tid sedan ondgjorde sig en bekant över att så många franska filmer ges titlar som innehåller orden fransk, franska eller någon variation därav när de ska lanseras på bio i Sverige. Först blev jag lite förvånad över detta utfall. Min känsla var att detta var mycket vanligare förr och att de svenska distributörerna faktiskt har skärpt sig när det gäller den typen av bondfångeri.

Sedan tänkte jag efter – och insåg att han inte alls var fel ute. Jag hade nog helt enkelt blivit för avtrubbad när det gäller långsökta och konstruerade svenska översättningar. I själva verket är det kanske värre än någonsin just nu.

För att ta ett högaktuellt exempel. Nu i helgen har det utmärkta franska dramat Angèle et Tony premiär på svenska biograferna. Den visades under årets filmfestival i Göteborg och efter att ha sett den hamnade jag i samspråk med en representant för en mindre svensk filmdistributör. Hon berättade att hennes bolag hade fått ett erbjudande om att köpa in filmen, men att de tvekade. Inte för att filmen var dålig utan för att de inte riktigt visste hur de skulle sälja in den. Uppenbarligen blev deras beslut att passa på erbjudandet.

När filmen nu till slut trots allt dyker upp på den svenska biorepertoaren är det en annan distributör som ligger bakom lanseringen. Denna distributör hittade sitt sätt att sälja in den: med hjälp av den förhoppningsvis vinnande svenska titeln Kärlek i Normandie. Det finns förvisso belägg för titeln i berättelsen. Det är en sorts kärlekshistoria och den utspelas i Normandie.

Det är med andra ord inte ett lågvattenmärke som när Le fils de l’épicier lanserades som En lanthandel i Provence trots att den vare sig är inspelad i eller utspelas i Provence! Men jag menar ändå att Kärlek i Normandie är en grovt missvisande titel som sänder tankarna till en typ av film som det definitivt inte är. Möjligtvis är det jag som har fördomar och förutfattade meningar, men jag tror att det är stor risk för att många som går och ser filmen kommer att bli besvikna bara för att titeln indikerar att det är en helt annan sorts film.

Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att du ska ta chansen att se den här filmen om du för möjlighet att göra det, se bara till att du inte förväntar dig en lika turistiskt tillrättalagd film som titeln indikerar. Angèle et Tony (som en ren markering väljer jag att använda originaltiteln) är nämligen ett avskalat och till tonen närmast brittiskt socialrealistiskt drama.

Långfilmsdebuterande regissören Alix Delaporte, som också har skrivit filmens manus, gör det inte alldeles lätt för åskådaren. Dialogen är synnerligen sparsmakad och vi ges nästan ingen bakgrundsinformation om vad karaktärerna har varit med om tidigare. Det gör att det inte alltid är alldeles lätt att förstå varför de agerar som de gör, vilket skapar en dubbelbottnad känsla av samtidigt fascination och förvirring.

Det säger sig självt att en film av den här typen, med nästan dokumentär approach, ställer stora krav på skådespelarna. Ansvaret för att bära berättelsen och föra den framåt ligger på deras axlar. Som tur är klarar de av den utmaningen. Med bravur dessutom. Clotilde Hesme är smått briljant i sitt porträtt av den nerviga och självdestruktiva kvinnan Angèle på väg att få rätsida på sitt liv och Grégory Gadebois är föredömligt nedtonad i sin roll som fiskaren Tony.

Rent handlingsmässigt är det okomplicerat. Det handlar om en ung kvinna som efter ha avtjänat ett fängelsestraff beger sig till en vindpinad och karg fiskeby vid den normandiska kusten. Där träffar hon Tony, en man som kommer från en släkt som livnärt sig på fiske sedan generationer tillbaka.

Trots att de egentligen är varandras motsatser tyr de sig till varandra. Men det är ingen himlastormande kärleksaffär det rör sig om. Även Tony har fått sina törnar av livet och de är bägge två märkta av vad de varit med om. Angèle har dessutom en liten son i byn och försöker stegvis att närma sig honom och vinna hans tillit.

Angèle et Tony är en på ytan mycket kärv film, men under den där ytan bubblar det av starka känslor. Den karga ytan förstärks av att fotot är mer betraktande än skildrande och nästan helt dränerat på färg. Det finns en del frågetecken som kanske hade mått bra av att rätas ut, här rör det sig om något så ovanligt som en film som faktiskt känns aningen för kort (den är bara 80 minuter lång). Men samtidigt gillar jag det anspråkslösa formatet, det naturalistiska angreppssättet och att den inte skriver åskådaren på näsan.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Den kan ju inte bli vinst varje gång del 2

De som känner mig (och ni som inte gör det men som följer den här bloggen) vet att jag verkligen vurmar för och är i grunden synnerligen välvilligt inställd till fransk film. Till och med i den utsträckning att jag emellanåt ser mer blidare ögon på en film som kanske inte är så bra, bara för att den är fransk.

Men när det gäller vissa franska filmer tryter till och med mitt tålamod. Som till exempel den jag så häromdagen. Gardiens de l’ordre från 2009 som tidigare i somras gavs ut på svensk dvd under titeln Bortom varje tvivel. Här pratar vi dryga 100 minuter av mitt liv som jag verkligen skulle vilja ha tillbaka. Var ligger reklamationsdisken?

Bortom varje tvivel är nämligen en riktig dussinfilm. En thriller som försöker vara tuff och cool, i baksidestexten refereras det exempelvis till Nikita och De blodröda floderna, men som bara är platt och ointressant. Med produktionsvärde och karaktärsutveckling bara snäppet över löpandebandproducerad svensk kriminalfilm (tänk Wallander, Irene Huss o s v) är det för mig helt obegripligt att den här filmen biovisades i Frankrike, på sin höjd försvarar den sin plats som en okej söndagskvällsfilm på tv.

Filmen handlar om två poliser, en kvinnlig och en manlig, som under ett rutinuppdrag en natt skjuter ihjäl en kraftigt drogspeedad ung man efter att denne utan förvarning först skjutit deras kollega. Det visar sig att den unga mannen är son till en mycket högt uppsatt man inom den franska politiken och de två poliserna finner sig snart själva anklagade för tjänstefel.

De blir avstängda och deras enda chans att rentvå sig själva är att på egen hand ge sig huvudstupa rätt ner i Paris undre värld på jakt efter bevis på att den extremt kraftfulla nya drog som politikerns som var påverkad av.

Med andra ord en variation av ett handling som vi har sett många, många gånger förr. Här utan något som helst nytt tillfört mixen. Vi snackar klichéstapling på hög nivå av en regissör som stilmässigt siktar på Luc Besson à la Nikita, men bara mäktar med Luc Besson à la Transporter 3.

Cécile de France som spelar den kvinnliga huvudrollen är förvisso, som vanligt, utmärkt. Här i en roll där hon både utseendemässigt och temperamentsmässigt påminner om en Emmanuelle Béart från hennes glansdagar och det är ju en kvalitet som aldrig kan bli fel. Cécile de Frances motspelare går det dock att sätta stora frågetecken inför. Över hela linjen. Och Fred Testot som gör den manliga huvudrollen är direkt dålig.

Fransk film har stolta traditioner när det gäller polisfilm. Bortom varje tvivel innehåller element från flera av de teman som gjort den franska polisfilmen så intensiv och intressant, inte minst det om korruption inom de egna leden, men den här gången rör det sig om en synnerligen urblekt kopia. Nej, jag ska inte ta mer av vare sig din eller min tid i anspråk för den här filmen – det här är bortom varje tvivel en film att undvika.

En pulshöjare utan krusiduller

Han är ständigt omdiskuterad och utsatt för kritik hemma i Frankrike och tittas också lite snett på av puristerna inom sin musikgenre men det går inte att bortse från att han är en av Frankrikes internationellt sett mest kända och framgångsrika artister just nu. Kanske till och med den allra mest kända och framgångsrika. Exempelvis var han den första franska artist någonsin att pryda omslaget på den ansedda amerikanska musiktidningen Billboard. Jag pratar naturligtvis om David Guetta. Den här veckan släppte han ett nytt album , dubbelalbumet Nothing But The Beat, och det seglade genast upp i topp på många av världens försäljningslistor.

Förutom att vara en av världens mest eftertraktade producenter och låtskrivare just nu rangordnas han dessutom som en av världens absolut bästa discjockeys. Det som sticker i ögonen på många är att han anses vara alltför kommersiell och att hans musik skulle vara för ytlig och visst är han kommersiell och skriver huvudsakligen trallvänlig och ganska simpel musik för dansgolven, men han påstår sig heller inte göra något annat.  Inget fel i det. Den mer lättsamma och enkla musiken behövs den också.

”Jag gör vokal housemusik fylld med känslor, i motsats till minimalistisk techno utan själ”, som han själv en gång som svar på kritiken sa i en intervju. Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak om man föredrar den hittiga vokala housemusiken eller den minimalistiska technon, båda har självklart existensberättigade. För egen del föredrar jag David Guetta som varit ett péché mignon för mig sedan jag när jag sommaren 2004 under ett besök i Paris upptäckte hans andra album Guetta Blaster.

Gammal discjockey som jag är beundrar jag David Guetta för hans enorma hantverksskicklighet som plattvändare, men jag är också mycket förtjust i hans musikaliska kompositioner. Visst är de synnerligen lättviktiga ur ett konstnärligt perspektiv, men jag gillar hans melodier, harmonier och sound. Hans sätt att korsa den beryktade franska touchen och transatlantiska urbana rytmer faller allt som oftast mig i smaken. Möjligtvis kan jag tycka att han i takt med sin pekade berömmelse har börjat kantra över lite väl mycket mot det amerikanska soundet i sin musik. För varje skiva blir det mer och mer amerikansk r’n’b i Guettas musik. För egen del håller jag hans mer soulinfluerade debutplatta Just A Little More Love från 2002 som hans bästa, men då är vi verkligen inne på tycke och smak.

Nothing But The Beat är som sagt ett dubbelalbum. Den ena skivan består av vokala låtar (potentiella storhittar allihop) och den andra av instrumental elektronisk musik. I mina öron är det den första skivan som är den intressanta. För mig är Guettas instrumentala elektro ganska slätstruken och kvalitativt långt efter Daft Punk, Justice, Yuksek och andra franska giganter inom genren.

David Guetta blev en riktig världsstjärna som låtskrivare och producent efter att samarbetet I Gotta Feeling med Black Eyed Peas och efter att den låten blev 2008 års kanske största hit över hela världen har David inte direkt haft svårt att rekrytera namnkunniga gästvokalister till sina egna låtar. På Nothing But The Beat hörs exempelvis Nicki Minaj, Lil’ Wayne, Ludacris, Jennifer Hudson, Flo Rida, Usher och Akon.

Här finns också ett samarbete med Will I Am som kan ses som en fortsättning på nyss nämnda I Gotta Feeling. Nothing Really Matters som låten heter har nästa lika stor hitpotential och är nästan garanterat en kommande singel från skivan.

Mina personliga favoriter är dock I Just Wanna F där David Guetta samarbetar med en annan demonproducent i form av Timbaland och Titanium med sång av Sia, en av skivans minst namnkunniga gäster.

Nothing But The Beat är inte ett dugg nyskapande och det rör sig om populärmusikens svar på tomma kalorier. Men som ren och skär bruksvara är det riktigt vass. David Guetta är som sagt en synnerligen hantverksskicklig herre och vissa stunder i livet passar den här typen av lättsam och direkt musikalisk underhållning utmärkt. Nothing But The Beat är en bra produktbeskrivning. Ibland är det där beatet det enda som behövs för att man ska må bra.

Paris est magique!

Det är naturligtvis en definitionsfråga om den här filmen verkligen hör hemma på en frankofilblogg, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om den. Det går naturligtvis inte att göra det när det handlar om att en av mina verkligt stora regissörsfavoriter äntligen har spelat in en hel film i min favoritstad. Det handlar såklart om Woody Allens Midnatt i Paris som har svensk biopremiär i dag.

Att påstå att jag har längtat efter att få se den och att jag var taggad inför pressvisningen av häromdagen är såklart en grov underdrift. Risk för besvikelse med andra ord, men att vara taggad är en sak och förväntningar en annan. Den minst sagt varierande kvalitetsnivån hans filmografi har hållit, säg de senaste knappa 20 åren, har lärt mig att skruva ner förväntningarna inför varje ny Allen-rulle.

För visso gjorde han sitt senaste mästerverk Match Point (som jag för övrigt såg för första gången vid ett besök i just Paris) för bara fem år sedan och en mycket inspirerad film i Vicky Cristina Barcelona för tre år sedan. Det är bara det att för varje sådan film tycks hon också göra en Jadeskorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Det går med andra ord upp och ner. Han har visat att han fortfarande har kapacitet att göra riktigt, riktigt bra film men det går inte att förvänta sig att han gör det.

Till min stora glädje visade sig Midnatt i Paris vara en av hans bättre filmer på senare år. Ingen ny Match Point eller Vicky Cristina Barcelona, men väl i klass med exempelvis Scoop, Melinda och Melinda och den underskattade Say Anything.

Det är definitivt den mest lättsinniga och renodlat charmiga filmen han gjort sedan den bedårande musikalfilmen Alla säger I Love you (som ju också innehåller scener från Paris). Midnatt i Paris är en romantisk komedi/fantasi. Den handlar om en nostalgiskt lagd och lätt bohemisk amerikan vid namn Gil.

Han är på besök i Paris med sin ytliga fästmö Inez och hennes föräldrar. Att påstå att de småborgerliga föräldrarna är lite skeptiskt inställ till Gil är ingen överdrift och när han lanserar en idé om att han och Inez ska flytta till Paris efter deras snart stundande bröllop blir han inte direkt mer populär i deras ögon. Inte heller Inez tänder på idén.

Gil, som är en framgångsrik manusförfattare för tv med författardrömmar, har dock (fullt förståeligt) blivit helt förälskad i den franska huvudstaden. Han fantiserar om hur det vore att bo i den kulturella smältdegel av författare, musiker och konstnärer som befolkade 1920-talets Paris. En sen kväll när han är ute på en promenad blir hans drömmar besannade.

En tidsmaskin i form av en veteranbil uppenbarar sig och tar honom med till just 20-talet. Där träffar en överväldigad Gil storheter som Cole Porter, Ernest Hemingway och Gertrude Stein. Tidsresandet återupprepar sig vid midnatt varje kväll och Gil stortrivs. Men samtidigt blir han mer och mer distanserad från Inez och den nutida vardag han tvingas återgå till på vardagarna.

Midnatt i Paris är naturligtvis inte heller någon ny Karios röda ros, det saknar den socialt patos för att vara, men den har något av samma bitterljuva melankoli över sig och den där fantasieggande frågeställningen ”vad skulle hända om?” är densamma. Skärpan i replikskiftena är kanske inte på gammal god Allen-nivå och här finns heller inga dråpliga och potentiellt klassiska oneliners, men Midnatt i Paris bjuder på en hel del skratt och framförallt en genomtrevlig och mysig stämning.

Skådespelarna är genomgående utmärkta och när är de inte det i en Woody Allen-film? Det är trots allt något av hans adelsmärke att locka fram det bästa ur sina ofta namnkunniga ensembler. Owen Wilson är charmerande som Gil och Marion Cotillard är förtjusande i rollen som Gils romantiska intresse i 20-talsvärlden. Ett speciellt omnämnande förtjänar också den alltid strålande Michael Sheen.

Midnatt i Paris är kanske lite för lättviktig för sitt bästa, men bara det inledande kollaget med (förvisso i bland lite väl turistbroschyraktiga Parisvyer, men ändå) är sådant ögongodis att bara det motiverar hela biobesöket för oss frankofiler och parisnostalgiker.