Några ord om en riktigt liten godbit för oss skräckfilmsentusiaster. I förra veckan släpptes äntligen den otroligt stilsäkra och fantastiskt snygga belgiskfranska giallohyllningen Amer (vilket betyder bitter på franska för den som till äventyrs inte vet det och undrar över rubriken på detta inlägg), som faktiskt fick sin urpremiär på Fantastisk filmfestival i Lund, från 2009 på svensk DVD.
Det begåvade regissörsparet Hélène Cattet och Bruno Forzani har uträttat mindre storverk trots en synnerligen begränsad budget. Det man saknade när det gäller finansiell uppbackning uppväger duon med en förbehållslös kärlek till och stor kunskap om klassisk italiensk genrefilm. Amer är framförallt en hyllning till mästare som Dario Argento och Mario Bava, men att enbart kalla den för en ren homage till några av dessa två regissörers verk vore inte enbart att göra det väl enkelt för sig utan också rent felaktigt.
Cattet och Forzani har högre ambitioner än så och Amer är ingen renodlad giallo-film. Utifrån alla lån från och referenser till klassiker inom genren som Suspiria och Deep Red skapar de något eget och personligt.
När det gäller stämningsläge, bildlösningar och inte minst musiken (som är komponerad av giganter som exempelvis Ennio Morricone och Stelvio Cipriani och lånad från klassiska giallofilmer) fullkomligt osar giallo, men det finns saker som skiljer också. Amer är inte särskilt våldsam eller blodig (förutom en speciell sekvens mot slutet av filmen) och är heller inte överspekulativ när det gäller nakenhet.
Den satsar i stället på stämningar och sensualism – och lyckas med det. Det är en i långa stunder helt ordlös film som främst tack vare ett expressivt bildspråk ändå säger massor. Skådespelet håller nöjaktig nivå och Charlotte Eugène Guibbaud, som spelar den tonåriga versionen av filmens huvudperson Ana, har en Beatrice Dalle-aktig kvalitet över sitt erotiskt laddade utspel som förför och fängslar.
Men filmens verkliga stjärna och drivande kraft är Cattet och Forzanis formspråk. Fotot, färg- och ljussättningen och klippningen är utsökt filmen igenom. Att manuset dessutom bjuder på en fin twist när upplösningen närmar sig är en annan sak att sätta upp på pluskontot.
Amer är en gåtfull film. Den beskriver tre olika viktiga händelser i olika tidsåldrar under huvudpersonen Anas liv och rör sig mellan dröm och verklighet, hotfullhet och sensualism. Den inleds med en Suspiria–doftande episod där en Ana som barn smyger runt i hemliga rum i ett spöklikt hus, den andra episoden beskriver någon sort sexuellt uppvaknande för en tonårig Ana, medan avslutningssekvensen utspelas i och kring samma hus som i öppningsepisoden, där en vuxen Ana nu jagas av en mystisk man.
Amer är naturligtvis inte någon film för alla, men om du som jag är uppväxt med skräckfilm och fortfarande har ett gott öga till genrefilm – då får du absolut inte missa denna pärla. Hoppas att Hélène Cattet och Bruno Forzani får chans att göra många fler filmer framöver. Talang har de i överflöd.
BleuBlancRouge 