Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.