RSS Flöde

Besynnerligt empatisk svårsmält feelbad

Letar du efter något lättsmält och lättsamt underhållande att avrunda tisdagskvällen med? Då är detta absolut inget för dig. Om du däremot känner dig rustad för att se ett kompromisslöst nedstigande i en på så många olika sätt förtryckt kvinnas förvridna sexualitet, då ska du definitivt kolla in Michael Hanekes Pianisten (La Pianiste) från 2001 som är kvällens film under SVT:s pågående franska filmvecka.

Jag hade under många år traditionen att läsa (minst) tre böcker av den person som tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Det var en tradition som renderade många fina läsupplevelser, men också min beskärda del av obegripliga. Jag kommer inte exakt ihåg när jag övergav den här vanan, men det var mot slutet av 90-talet. För några år sedan hade jag föresatt mig att väcka liv i projektet igen. Det råkade sammanfalla med att Elfriede Jelinek fick priset, vilket visade sig vara en dödsstöt för projektet redan i sin linda.

Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet, med Hanekes filmversion av Pianisten som ett alltjämt tydligt minne (den här filmen glömmer man inte i första taget) anade att det skulle kunna bli så. Hursomhelst beställde jag hem en av hennes böcker, tror att det var Lust, och satte igång att läsa. Det kan naturligtvis ha berott på bristande intelligens från min sida, men jag begrep verkligen ingenting av det jag läste.

Elfriede Jelineks synnerligen egensinniga språkbehandling bara förvirrade. Det mynnade ut i att jag under några kvällar vid läggdags låg och läste högt ur boken för min fru, varpå vi tittade varandra med förvirrade blickar, skakade på våra huvuden och bara skrattade. Vi kom några sidor in i boken, men sedan gav vi upp och mitt projekt att läsa minst tre böcker av årets Nobelprisvinnare rann återigen ut i sanden.

Nu har Michael Henekes formspråk inga som helst likheter med Jelineks språkbehandling. Rent visuellt är Haneke rak, rättfram och okomplicerad. Nästan kliniskt observerande. När det gäller vad hans filmer handlar om och behandlar är det en helt annan fråga. Haneke utmanar ständigt sina åskådare, testar gränser för vad vi som publik klarar av och tvingar oss att fundera inte bara över vad som sker på vita duken utan också inom oss när vi ser det.

Hans filmer innehåller aldrig några färdiga svar och i intervjuer svarar han undvikande på frågor som gäller hur hans filmer ska tolkas. Inte sällan använder han sig dessutom av en egensinnig, synnerligen svart och dubbeltydig humor vilken bidrar till att publiken får ännu svårare att tolka dels sina egna reaktioner, dels det som sker i handlingen. Det finns några typexempel på det i Pianisten.

När det gäller filmens handling så kretsar den kring Erika Kohut, en dryg fyrtioårig kvinna som arbetar som lärarinna vid konservatoriet i Wien. Trots sin ålder bor hon alltjämt hemma hos sin mamma, en minst sagt repressiv och förtryckande matriark. Moderns kontroll över dottern har satt sina spår. Erika är kylig, sträng och totalt renons på känslor och empati.

Till en början ser det ut som att det bara rör kontakten med eleverna men ganska snart förstår vi att det minst lika mycket är riktat mot henne själv. Erikas självhat och självförminskande tar sig bland annat uttryck i en förvriden och undertryckt sexualitet som hon får utlopp för på de mest motbjudande sätt. Situationen ställs på sin spets när en student, som i mångt och mycket är hennes diametrala motsats, fattar tycke för henne och försöker förföra henne. De inleder en relation som redan på förhand tycks förutbestämd att sluta illa.

Pianisten är en oerhört obehaglig film, men i Hanekes regi och Isabelle Hupperts makalösa gestaltning blir Erika Kohut inte någon endimensionell person. Visst, hennes agerande är ofta direkt motbjudande och det rör sig om en störd personlighet, men det är samtidigt omöjligt att som åskådare inte känna viss empati med henne. Mitt i alltihop är Pianisten en mänsklig film. En film som rotar i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Jag har full förståelse för den som efter denna beskrivning väljer att låta bli att se den här filmen. Det är inget fel i att bara vilja använda film som en tillfällig verklighetsflykt och lättsam underhållning för stunden och då är Pianisten absolut inget att satsa på. Om du däremot känner dig upplagd för en omskakande och mer svårsmält upplevelse så kan, och jag skriver medvetet kan, det här vara en film för dig. Testa gärna, för det här är en av det nya millenniets bästa filmer gjord av en av vår tids mest intressanta regissörer. Det är filmkonst som känns och berör. Men kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: