Det går sannerligen inte undan, men jag fortsätter att försöka beta av de högar av olästa böcker som ligger på golvet bredvid min säng. Det är kanske inte så smart att ha dem just där. Det blir liksom en påminnelse fylld av självförebråelse och dåligt samvete om att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle vilja. En påminnelse som just på grund av att jag har ”att läsa”-högarna invid sängen blir något av det sista jag har i sinnet när jag somnar och bland det första jag möts av när jag vaknar.
Dessutom är det ett Sisyfosarbete eftersom jag sedan en tid tillbaka har en betydligt högre inköpshastighet än läsfrekvens. Men, men. Nu är det som det är och nu har jag faktiskt kunnat förpassa ytterligare en bok från ”att läsa”-högen till bokhyllan. Det var en bok som legat där ett tag och som jag haft ögonen på länge. Till min glädje visade det sig att den var precis så bra som jag hade hoppats på. Den som väntar på något gott…osv.
Boken i fråga är Slut på kritan av den i USA verksamme Brazzaville-Kongolesiske författaren Alain Mabanckou. Verre Cassé som boken heter i original utkom 2005 och den svenska översättningen gavs ut 2008.
Slut på kritan är en till omfånget inte särskilt väl tilltagen roman. Men de 256 sidorna innehåller så många infall och ett så härligt och färgstarkt persongalleri så att det känns som att det är en mycket längre, på ett positivt sätt alltså, bok. Alain Mabanckou har ett fantastiskt språkbruk som är en ren fröjd att läsa.
Han använder sig av det udda stilgreppet att inte använda punkter, meningarna skiljs åt av komman istället. Det är ett synnerligen lyckat grepp. Det i sig nästan otygelbara och mustiga ordflödet i berättelsen för ytterligare driv. Det är som att man kan höra ivern med vilken bokens berättarjag och de udda existenser han möter lägger ut sina livshistorier.
Berättarjaget är en 64-årig, alkoholiserad före detta lärare i Mabanckous egna hemstad Pointe-Noire i Kongo-Brazzaville. Han kallas Spruckna glaset (därav romanens originaltitel) och är stammis på baren Slut på kritan. En dag får han en skrivbok av barens ägare och en uppmaning att skriva ner några av de andra gästernas livshistorier och det är dessa som utgör större delen av boken, vilket gör att den nästan mer känns som en novellsamling än en roman. För det är en brokig skara personer, med väldigt olika typer av livserfarenheter som frekventerar baren Slut på kritan.
Att Alain Mabanckou är en synnerligen beläst herre, fattas bara annat eftersom han i det civila är litteraturprofessor, märks tydligt i texten. Han ägnar sig åt avancerade former av intertextualitet och persongalleriets berättelser nästan översvämmas av referenser till litteraturhistorien. Och inte bara det.
Mellan raderna i de olika livsödena som avhandlas finns en hel del av Afrikas post-koloniala historia gömd. Det här är en bok som såväl litteraturstudenter som människor intresserade av modern afrikansk – och därmed med nödvändighet även västerländsk – historia kan ägna massor av tid att djupanalysera. Men den går såklart också att läsa som ren underhållningslitteratur.
Det är en mustig roman fylld av en drastisk tragikomik. I bland skrattar man högt, för att stunden senare märka att skrattet fastnat i halsen. Alain Mabanckous text vrider och vänder på både sig själv och det den vill kommentera. Slut på kritan är en roman burlesk som en Fellini-film. Den är smart, ironiskt kommenterande och sprudlande .
Alla referenser till andra litterära verk hade självklart kunnat bli både tröttsamma och högtravande, men det är aldrig någon risk för det när det görs så snyggt och skamlöst underhållande som Mabanckou gör det i Slut på kritan. Dessutom är det så att en bok som på ett så subtilt och fint sätt refererar till Räddaren i nöden (världens bästa bok, om du frågar mig) per definition inte kan vara dålig.
Lite längre ned i min ”att läsa”-hög ligger Alain Mabanckous Ett piggsvins memoarer. Jag tror bestämt att jag får plocka fram den snart. Slut på kritan var läsning som definitivt gav mig mersmak.
BleuBlancRouge 