Amer – en belgiskfransk stilövning helt utan bitter eftersmak

Några ord om en riktigt liten godbit för oss skräckfilmsentusiaster. I förra veckan släpptes äntligen den otroligt stilsäkra och fantastiskt snygga belgiskfranska giallohyllningen Amer (vilket betyder bitter på franska för den som till äventyrs inte vet det och undrar över rubriken på detta inlägg), som faktiskt fick sin urpremiär på Fantastisk filmfestival i Lund, från 2009 på svensk DVD.

Det begåvade regissörsparet Hélène Cattet och Bruno Forzani har uträttat mindre storverk trots en synnerligen begränsad budget. Det man saknade när det gäller finansiell uppbackning uppväger duon med en förbehållslös kärlek till och stor kunskap om klassisk italiensk genrefilm. Amer är framförallt en hyllning till mästare som Dario Argento och Mario Bava, men att enbart kalla den för en ren homage till några av dessa två regissörers verk vore inte enbart att göra det väl enkelt för sig utan också rent felaktigt.

Cattet och Forzani har högre ambitioner än så och Amer är ingen renodlad giallo-film. Utifrån alla lån från och referenser till klassiker inom genren som Suspiria och Deep Red skapar de något eget och personligt.

När det gäller stämningsläge, bildlösningar och inte minst musiken (som är komponerad av giganter som exempelvis Ennio Morricone och Stelvio Cipriani och lånad från klassiska giallofilmer) fullkomligt osar giallo, men det finns saker som skiljer också. Amer är inte särskilt våldsam eller blodig (förutom en speciell sekvens mot slutet av filmen) och är heller inte överspekulativ när det gäller nakenhet.

Den satsar i stället på stämningar och sensualism – och lyckas med det. Det är en i långa stunder helt ordlös film som främst tack vare ett expressivt bildspråk ändå säger massor. Skådespelet håller nöjaktig nivå och Charlotte Eugène Guibbaud, som spelar den tonåriga versionen av filmens huvudperson Ana, har en Beatrice Dalle-aktig kvalitet över sitt erotiskt laddade utspel som förför och fängslar.

Men filmens verkliga stjärna och drivande kraft är Cattet och Forzanis formspråk. Fotot, färg- och ljussättningen och klippningen är utsökt filmen igenom. Att manuset dessutom bjuder på en fin twist när upplösningen närmar sig är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Amer är en gåtfull film. Den beskriver tre olika viktiga händelser i olika tidsåldrar under huvudpersonen Anas liv och rör sig mellan dröm och verklighet, hotfullhet och sensualism. Den inleds med en Suspiria–doftande episod där en Ana som barn smyger runt i hemliga rum i ett spöklikt hus, den andra episoden beskriver någon sort sexuellt uppvaknande för en tonårig Ana, medan avslutningssekvensen utspelas i och kring samma hus som i öppningsepisoden, där en vuxen Ana nu jagas av en mystisk man.

Amer är naturligtvis inte någon film för alla, men om du som jag är uppväxt med skräckfilm och fortfarande har ett gott öga till genrefilm – då får du absolut inte missa denna pärla. Hoppas att Hélène Cattet och Bruno Forzani får chans att göra många fler filmer framöver. Talang har de i överflöd.

Populär ”nyckel”roman blir till gripande men inte helt lyckad film

Alla länder har väl sina skamfläckar, nationella trauman som det kan vara minst sagt problematiskt för den inhemska befolkningen att förhålla sig till och som man därmed helst inte vill kännas vid. Frankrike har några sådana, men frågan är om inte Vél d’Hiv-räden som startade i gryningen den 16 juli 1942 är den värsta.

Under räden samlades tämligen urskiljningslöst omkring 13000 judiska franska män, kvinnor och barn ihop och fördes via franska genomgångsläger till det ökända koncentrationslägret i Auschwitz, Det värsta av allt var att det var den franska polismakten som genomförde räden, förvisso starkt påverkade av den tyska ockupationsmakten men ändå. Bara 800 av de 13000 som greps under Vél d’Hiv-räden överlevde kriget och kunde återvända.

Räden fick sitt namn av att de de judar som greps i Paris samlades i den gamla Vélodrome d’Hiver-stadion och hölls där i några dagar under vedervärdiga förhållanden innan de fördes vidare till de franska genomgångslägren.

Vél d’Hiv blev ett kraftfullt nationellt trauma, så obehagligt att det länge rent av var tabu att ens prata om det. Det dröjde ända till 1995 innan någon representant för den franska staten, i detta fall den dåvarande presidenten Jacques Chirac, offentligt kommenterade händelsen och till slut gav en ursäkt till alla inblandade å den franska statens vägnar.

Det skulle dröja ytterligare 15 år innan Vél d’Hiv-händelserna för första gången på ett mer direkt och omfattande sätt behandlades på film, men då faktiskt i två separata filmer under ett och samma år. Först ut var Roselyn Boschs La Rafle (i Sverige visad under titeln I gryningens timmar) och sedan kom filmatiseringen av Tatiana de Rosnays bästsäljande roman Sarahs Nyckel (Elle s’appelait Sarah på franska). La Rafle, som kanske är den bättre filmen och som ger den mest uttömmande beskrivningen av själva Vél d’Hiv, kommer jag att skriva mer om vid senare tillfälle. I dag väljer jag att skriva om Sarahs nyckel som jag såg om häromdagen.

Tatiana de Rosnays roman släpptes 2006. Efter en hel del turer och vedermödor kan tilläggas. Det färdiga manuskriptet refuserades otaliga gånger, Tatianas dåvarande förläggare trodde inte alls på den och otaliga andra bokförlag refuserade den också. Det gick så långt att till och med Tatiana själv började tvivla och det var nära att manuskriptet hade fått stanna i hennes byrålåda.

Men till slut hittade hon en intresserad förläggare och när boken väl gavs ut hände allt snabbt och man får nog utgå från att alla de som refuserade romanen bittert har ångrat sig. Den blev som sagt en bästsäljare som låg ett otal veckor på ansedda New York Times bästsäljarlista och har översatts till flera språk. I dagsläget har den sålts i drygt 3 miljoner exemplar världen över.

Regissören Gilles Paquet-Brenner kände instinktivt att han ville göra film av boken när han läste den och i fjol slog alltså hans önskan in. Han har gjort en film som är den litterära förlagan relativt trogen. Det finns ett antal saker som skiljer den åt, men ingen av avgörande betydelse, Det är en film med stor, för att inte dra till med enorm, emotionell styrka. Tyvärr är den inte riktigt lika stark berättarmässigt.

Gilles Paquet-Brenner har gjort det lite lätt för sig. Vissa skarvar i händelseförloppet är lite väl lättvindiga och känns därför inte helt trovärdiga och mycket av det bildlösningsmässiga är känns väldigt traditionellt och ospännande. Men den bristande originaliteten uppvägs av den emotionella sprängkraften i berättelsen. Samt att det, i synnerhet i våra moderna tidevarv med medvind i de högerextrema rörelsernas segel på många håll inte minst i Europa, fortfarande är enormt viktigt att de hemska händelserna under Andra världskriget skildras så att de aldrig glöms bort.

För den som till äventyrs inte vet vad Sarahs nyckel handlar om kommer här en kort beskrivning av handlingen. Den utspelar sig under två parallella tidsplan. Man kan säga att handlingen centrum är en lägenhet i stadsdelen Marais i Paris. I filmens nutid flyttar en amerikansk journalist vid namn Julia (spelad av en som alltid utmärkt Kristin Scott Thomas) in i lägenheten med sin franska man och deras tonåriga dotter.

Lägenheten har varit i hans familjs ägo ända sedan 40-talet. I samma lägenhet bodde fram till Vél d’Hiv-räden i juli 1942 en judisk familj. När räden genomfördes låste i ett försök att rädda sin yngre bror den 12-åriga dottern Sarahs in honom i en garderob. Tillsammans med sin mor och far förs hon till Vél d’Hiv och hennes enda tanke är att på något sätt ta sig tillbaka till lägenheten för att hämta sin bror.

I det nutida handlingsplanet börjar Julia att skriva en artikel om Vél d’Hiv. Hennes undersökningar gör att hon får reda på Sarahs öde och börjar försöka ta reda på vad som hände med henne – och vilken roll i det hela som den släkt hon själv är ingift i har i det hela. Under hela filmen korsklipps det sedan mellan Sarahs historia och Julias arbete med att försöka ta reda på vad som hände med henne.

Sarahs nyckel är som film betraktad inte på något vis omistlig, men ändå av de skäl som jag tidigare har varit inne på en film som man bör se. I någon sorts modern förintelsefilmskanon tycker jag definitivt att den försvarar sin plats kring (mycket bättre) filmer som Spielbergs Schindlers list och Polanskis The Pianist.

Drygt 17 miljoner fransmän kan väl inte ha fel…

I dag tänkte jag att vi skulle ägna oss åt en av fransk films verkliga klassiker: La grande vadrouille från 1966. Den stora kalabaliken som filmen fick heta när den sommaren 1967 gick upp på de svenska biograferna hade under 30 års tid rekordet som den mest framgångsrika filmen någonsin på de franska biograferna.

Rekordet på 17,2 miljoner sålda biljetter slogs först 1997 av en viss James Camerons Titanic. Det skulle dröja 11 år till innan en fransk film passerade La grande vadrouille i statistiken. Det var ju 2008 som fenomenet Bienvenue chez les Ch’tis blev filmen på alla fransmäns läppar och lockade nästan 20,5 miljoner besökare till biograferna.

La grande vadrouille är alltjämt trea i statistiken över de mest sedda filmerna på bio i Frankrike och faktum är att om man sätter antalet sålda biobiljetter i relation till Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten så är La grande vadrouille etta eftersom den nådde 34 procent av landets totala befolkning. För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen. La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan.

Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet. En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan.

Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna.

Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger. Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig.

Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället.

Ni läsare som har era rötter i frankofona länder, vad har ni för förhållande till den här filmen? Kommentera gärna.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.

Stark avslutning av SVT:s Huppertvecka

Det gäller att spara det bästa till sist brukar det heta och det har SVT verkligen gjort när det gäller årets franska filmvecka. Det är nämligen en riktig godbit de serverar oss i kväll. Den alltid fängslande, men emellanåt lite ojämna, franska regissören Claire Denis senaste film White Material är något du verkligen inte bör missa.

Claire Denis gästade förra årets filmfestival i Göteborg med just White Material och hon höll i samband med det ett mycket intressant seminarium om såväl den specifika filmen som sitt konstnärskap. Hon berättade bland annat att idén till filmen kom ur att Isabelle Huppert för några år sedan tog kontakt med henne och bad henne fundera på att göra en filmatisering av Doris Lessings Gräset sjunger.

Trots att Claire verkligen gillar Doris Lessings berömda roman kände hon inte att hon tände riktigt på idén, men den sådde i stället ett annat tankefrö inom henne. Och att arbeta med Isabelle Huppert hade hon länge velat göra. Tillsammans med den senegalesiskfranska författaren Marie N’Diaye ( i Sverige mest känd för den Goncourtprisvinnande romanen Tre starka kvinnor) skrev hon ett originalmanus om Afrika, för att använda tillsammans med Huppert.

Den slutgiltiga filmen blev något helt annat än Gräset sjunger. Om man ska plocka fram någon litterär referens ligger snarare Joseph Conrads Mörkrets hjärta närmare till hands. Det är en typisk Claire Denis-film i sin karghet, fåordighet och otydlighet när det gäller kausalitet och kronologi. Som vanligt är hon egentligen mer intresserad av att skapa stämningar än att förmedla en traditionell handling. Bildspråket i den vackert fotograferade filmen vandrar fritt mellan bildpoesi och brutal, avskalad realism.

White Material utspelar sig i ett icke namngivet afrikanskt land, precis i brytningstid mellan kolonialism och frigörelse. Kolonialmakten håller på att evakuera sina sista styrkor och medborgare därifrån. Isabelle Huppert spelar Maria Vial, en viljestark men också aningen naiv vit kvinna.

Hon driver ett familjeägt kaffeplantage och vägrar, trots upprepade varningar och uppmaningar från den tidigare kolonialmakten, att lämna det som hon ser som sitt hem. Hon vill till varje pris ta hand om skörden. Hon och hennes närmaste stannar som ensamma symboler för den tidigare kolonialmakten kvar och försöker att i så stor utsträckning som möjligt fortsätta att leva som vanligt. Runt omkring dem flyttar dock rebellstyrkor fram sina positioner gentemot de inhemska styrkor som kolonialmakten lämnat över regeringsmakten till. Landet är med andra ord rena krutdurken.

White Material är en mångbottnad och fängslande film om den västeuropeiska kolonialismen och postkolonialismen, men också Afrikas moderna historia. Det handlar om de afrikanska ländernas frihetskamp och deras svårigheter att hantera den nyvunna friheten och att Claire Denis som är uppvuxen i koloniala miljöer kan sin moderna afrikanska historia råder det inga som helst tvivel om.

White Material är full av referenser till verklighetens konflikter, inte minst inbördeskriget i Rwanda). Den handlar också om hur massor av människor när kolonialväldet föll i ett huj blev en sorts folk utan land. De som växte upp i de forna kolonierna och såg dem som sitt hem, men som inte alls kände sig hemma i sina nya (gamla) hemländer.

Det handlar så klart också om västmakternas skuld till det som hände i flera afrikanska länder efter det att de lämnat, även om Denis och N’Diaye är mycket försiktiga med att komma med pekpinnar och skriva åskådaren på näsan om vad som är rätt eller fel. Som åskådare tvingas man helt enkelt att tänka en hel del själv när man betraktar Claire Denis filmer.

Det är klart att White Material eftersom det är en fransk film i huvudsak handlar om Frankrikes koloniala historia, men som svenskar ska vi nog akta oss för att sätta oss på våra höga hästar. Sverige fanns, även om vi aldrig tog oss några kolonier där, med vid förhandlingsbordet när de europeiska länderna delade upp Afrika mellan sig. Så det här rör verkligen oss också.

En träffande betitlad riktig bladvändare till bok

SVT:s franska filmvecka går vidare och i kväll handlar det om Claude Chabrols Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir). Som jag skrev om den i måndags är jag lite kluven inför den. Det är en snillrikt uppbyggd och typiskt Chabrolskt effektiv politisk thriller om maktspel och korruption i maktens manliga korridorer. Så långt allt frid och fröjd.

Det jag tycker är lite problematiskt med filmen är att den trots att den har taggarna utåt mot de manschauvinistiska maktstrukturerna själv visar tydligt manschauvinistiska drag. Sättet på vilket Chabrol skildrar sin kvinnliga undersökningsdomare, och därmed verklighetens Eva Joly som rollfiguren är modellerad kring, lämnar åtminstone hos mig ganska besk eftersmak.

Rent generellt blev Chabrol under sina sista levnadsår allt mindre skarp och Maktens rus kan inte tillnärmelsevis mäta sig med hans främsta verk och den trötta polisthrillern Bellamy som blev hans sista film var sannerligen ingen vacker svanesång. I Maktens rus visar dock Chabrol åtminstone lite av sin gamla briljans, så det är definitivt en film väl värd att se. Inte minst för Isabelle Hupperts skull. Hon är i vanlig ordning magnifik.

Huvudämnet för mitt blogginlägg för dagen är dock inte någon film utan en bok. Jag fortsätter att försöka beta av ”att läsa”-högarna och fastnade den här gången för Vända blad (Retour à la ligne i original)av debutanten Julie Jézéquel var precis den typ av roman jag behövde i den situation med högar av olästa böcker att skuldmedvetet titta på travade på mitt sovrumsgolv. Vända blad är en synnerligen välvald svensk titel för denna bladvändare. Julie Jézéquel skriver rappt, enkelt och lättläst och berättelsen suger in mig direkt. Och det inte bara för att jag kan identifiera mig med att Léonard, den kvinnliga protagonistens tonåriga son, gärna äter Nutella skedvis direkt ur burken ;). De 218 sidorna bara svischar förbi.

Vända blad handlar om Clara Tallane, en tidigare framgångsrik manusförfattare som hamnat på onåd och gjort sig omöjlig inom tv-branschen. Hon är dessutom ensamstående mamma och lever tillsammans med nyss nämnde Léonard i en lägenhet i Paris. För att få in pengar till brödfödan får hon idén att erbjuda sina tjänster som spökskrivare. Den mystiske och slutne affärsmannen Bertrand Rosier nappar på erbjudandet och kontaktar Clara. Det visar sig dock att uppdraget inte blir det som hon tänkt sig. Herr Rosier vill nämligen inte att hon ska skriva någon regelrätt biografi, utan han vill att hon ska hitta på ett liv åt honom.

Det är alltid lite vanskligt att använda sig av andra referenser för att försöka beskriva en bok, film eller skiva. Upplevelsen sitter ju så mycket i betraktarens öga och en referens kan ju betyda något helt annat för en annan person, så ni får ta detta för vad det är värt, men Vända blad för min tankar till såväl Bridget Jones Dagbok som Paul Auster.

En mycket märklig kombination, jag vet, men jag gillar den. Liksom en Bridget Jones har Clara Tallane en enorm längtan efter att få höra till och att vara omgivningen till lags, vilket inte sällan leder till att hon ställer till det för sig. Men i andra lägen är hon en kvinna som verkligen vet vad hon vill. Dessutom spär en lagomt crazy bästa väninna på Bridget Jones-vibbarna.

Bertrand Rosier däremot är en karaktär som hämtad ur en Paul Auster-roman. Han är gåtfull, mystisk och på ett suggestivt sätt ganska konturlös. Vi hålls länge ovetande om hans bevekelsegrunder till hur han agerar. Det sätt på vilket Julie Jézéquel låter en berättelse i berättelsen bli en viktig del av boken genom att säga en hel del om sin huvudperson är också mycket Austerskt. Om jag säger att Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare så förstår du säkert att det är beröm när jag i positiva ordalag plockar fram Austerreferenserna.

Blandningen av humor, mystik, spänning och vardagsrealism allt kryddat med en udd mediebranschsatir gör Vända blad till en synnerligen angenäm läsupplevelse. För att återknyta till SVT:s pågående franska filmvecka så ser jag dock inte Isabelle Huppert framför mig i rollen som Clara Tallane. Snarare typ Mathilde Saigner eller Marie-Josée Croze. Eller varför inte Julie Jézéquel själv? Hon är trots allt skådespelare också. Vad tycker ni, ni som läst boken?

Besynnerligt empatisk svårsmält feelbad

Letar du efter något lättsmält och lättsamt underhållande att avrunda tisdagskvällen med? Då är detta absolut inget för dig. Om du däremot känner dig rustad för att se ett kompromisslöst nedstigande i en på så många olika sätt förtryckt kvinnas förvridna sexualitet, då ska du definitivt kolla in Michael Hanekes Pianisten (La Pianiste) från 2001 som är kvällens film under SVT:s pågående franska filmvecka.

Jag hade under många år traditionen att läsa (minst) tre böcker av den person som tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Det var en tradition som renderade många fina läsupplevelser, men också min beskärda del av obegripliga. Jag kommer inte exakt ihåg när jag övergav den här vanan, men det var mot slutet av 90-talet. För några år sedan hade jag föresatt mig att väcka liv i projektet igen. Det råkade sammanfalla med att Elfriede Jelinek fick priset, vilket visade sig vara en dödsstöt för projektet redan i sin linda.

Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet, med Hanekes filmversion av Pianisten som ett alltjämt tydligt minne (den här filmen glömmer man inte i första taget) anade att det skulle kunna bli så. Hursomhelst beställde jag hem en av hennes böcker, tror att det var Lust, och satte igång att läsa. Det kan naturligtvis ha berott på bristande intelligens från min sida, men jag begrep verkligen ingenting av det jag läste.

Elfriede Jelineks synnerligen egensinniga språkbehandling bara förvirrade. Det mynnade ut i att jag under några kvällar vid läggdags låg och läste högt ur boken för min fru, varpå vi tittade varandra med förvirrade blickar, skakade på våra huvuden och bara skrattade. Vi kom några sidor in i boken, men sedan gav vi upp och mitt projekt att läsa minst tre böcker av årets Nobelprisvinnare rann återigen ut i sanden.

Nu har Michael Henekes formspråk inga som helst likheter med Jelineks språkbehandling. Rent visuellt är Haneke rak, rättfram och okomplicerad. Nästan kliniskt observerande. När det gäller vad hans filmer handlar om och behandlar är det en helt annan fråga. Haneke utmanar ständigt sina åskådare, testar gränser för vad vi som publik klarar av och tvingar oss att fundera inte bara över vad som sker på vita duken utan också inom oss när vi ser det.

Hans filmer innehåller aldrig några färdiga svar och i intervjuer svarar han undvikande på frågor som gäller hur hans filmer ska tolkas. Inte sällan använder han sig dessutom av en egensinnig, synnerligen svart och dubbeltydig humor vilken bidrar till att publiken får ännu svårare att tolka dels sina egna reaktioner, dels det som sker i handlingen. Det finns några typexempel på det i Pianisten.

När det gäller filmens handling så kretsar den kring Erika Kohut, en dryg fyrtioårig kvinna som arbetar som lärarinna vid konservatoriet i Wien. Trots sin ålder bor hon alltjämt hemma hos sin mamma, en minst sagt repressiv och förtryckande matriark. Moderns kontroll över dottern har satt sina spår. Erika är kylig, sträng och totalt renons på känslor och empati.

Till en början ser det ut som att det bara rör kontakten med eleverna men ganska snart förstår vi att det minst lika mycket är riktat mot henne själv. Erikas självhat och självförminskande tar sig bland annat uttryck i en förvriden och undertryckt sexualitet som hon får utlopp för på de mest motbjudande sätt. Situationen ställs på sin spets när en student, som i mångt och mycket är hennes diametrala motsats, fattar tycke för henne och försöker förföra henne. De inleder en relation som redan på förhand tycks förutbestämd att sluta illa.

Pianisten är en oerhört obehaglig film, men i Hanekes regi och Isabelle Hupperts makalösa gestaltning blir Erika Kohut inte någon endimensionell person. Visst, hennes agerande är ofta direkt motbjudande och det rör sig om en störd personlighet, men det är samtidigt omöjligt att som åskådare inte känna viss empati med henne. Mitt i alltihop är Pianisten en mänsklig film. En film som rotar i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Jag har full förståelse för den som efter denna beskrivning väljer att låta bli att se den här filmen. Det är inget fel i att bara vilja använda film som en tillfällig verklighetsflykt och lättsam underhållning för stunden och då är Pianisten absolut inget att satsa på. Om du däremot känner dig upplagd för en omskakande och mer svårsmält upplevelse så kan, och jag skriver medvetet kan, det här vara en film för dig. Testa gärna, för det här är en av det nya millenniets bästa filmer gjord av en av vår tids mest intressanta regissörer. Det är filmkonst som känns och berör. Men kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Huppert hela veckan

Så är vi framme vid vecka 33. En vecka då, åtminstone på våra breddgrader, sommar obönhörligt i alla fall börjar möta höst. Men just vecka 33 finns en tröst inför den där bitterljuva och inte så lite melankoliska känslan av att ännu en sommar snart flytt. Det är nämligen sedan några år tillbaka SVT:s traditionella franska filmvecka. Detta år är det tema Isabelle Huppert och det är ju ett välkänt faktum för oss frankofiler att hennes blotta närvaro i en film per definition gör den sevärd. Sedan kan filmen i sig ha en del i övrigt att önska, men det är en annan sak.

Eftersom jag verkligen inte har något emot att se om bra film så ser jag alltid fram emot SVT:s franska filmvecka, men det är såklart extra roligt när det rör sig om filmer som jag inte sett förut. Därför ser jag verkligen fram emot den film som ikväll inleder filmveckan, för den har jag faktiskt inte sett. Det rör sig om Hupperts genombrottsfilm Spetsknypplerskan (La Dentellière) från 1977.

De övriga filmerna som står på programmet under Franska filmveckan har jag dock sett. Och jag kan mer eller mindre rekommendera dem allihop. Möjligtvis med undantag av morgondagens Pianisten (La Pianiste) från 2001, Michael Hanekes omskakande och obehagliga filmatisering av Elfriede Jelineks roman. Inte för för att den är dålig, för det är den verkligen inte, men för att det absolut inte är en film för alla. Jag tänkte återkomma till den imorgon och ska då försöka fördjupa mitt resonemang kring den.

Mer lättsamt blir det på onsdag då SVT visar Jag och min syster (Les soeurs fachées) från 2004 . Även om det finns en hel del allvar även i den filmen rör det sig trots allt om en dramakomedi. Isabelle Huppert firar stora triumfer i sin paradroll som stram, kylig och neurotisk medelklasskvinna som påminns om sitt enklare påbrå när den okonstlade systern från landet kommer till stan på besök. Kulturkrock är bara förnamnet.

På torsdag väntar politisk thriller av genrens franska mästare Claude Chabrol. I Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir) från 2006 spelar Isabelle Huppert en benhård och samvetslös undersökningsdomare som börjar rota i maktens manliga korridorer på jakt efter att avslöja en korruptionsskandal inom ett stort franskt företag. Filmen är löst baserad på Elf Aquitaine-skandalen och den rollfigur Huppert gör bygger på verklighetens Eva Joly, den i Norge födda kvinna som kandiderar för de grönas räkning till nästa års franska presidentval. Det finns stor anledning att sätta frågetecken kring hur Chabrol på detta indirekta sätt en aning manschauvinistiskt beskriver Eva Joly (hon har själv kommenterat filmen i negativa ordalag), men Maktens rus är i övrigt en ytterst kompetent thriller.

Sedan avslutas filmveckan på lördag med en riktig höjdare, alltid intressanta Claire Denis senaste storverk White Material. Det är en film som tillsammans med den delvis självbiografiska debutfilmen Chocolat från 1988 och den mästerliga Beau travail från 1999 bildar en löst sammansatt trilogi om den franska kolonialismen och post-kolonialismen. Uppväxt i det franska koloniala Afrika som hon är, är det ett ämne hon brinner för och kan en hel del om. Som vanligt när det gäller Denis bjuds vi på en hel del gåtfullhet och bildpoesi, men inga klara svar och färdiga lösningar. Claire Denis konstnärskap, för det är absolut som konstnär man får henne, är av den typen att det tvingar åskådaren att tänka själv och hennes filmer är något man bär med sig länge. Precis som i fallet Pianisten ber jag att få återkomma när det gäller White Material.

Les années 80 version midi

Kära hustrun och jag håller den här helgen på med en riktig storstädning av lägenheten. Inte kul, men synnerligen nödvändigt. Vi har väl alla våra sätt att göra sysslor som vi tycker är tråkiga lättare att uthärda. För egen del tar jag ofta min styrka i sådana situationer ur musiken och av någon anledning fungerar nostalgiska tongångar bäst för mig. Allra bäst fungerar musik från 80-talet. Kanske hänger det ihop med att 80-talsmusiken får mig att associera till min barn- och ungdoms bekymmerslösa somrar (visst känns det så här i efterhand som att alla barn- och ungdomssomrarna var konstant soliga och låååånga. Vilket de naturligtvis inte var. Inte alla i alla fall).

Hursomhelst så har det klingat 80-talstongångar på hög volym i lägenheten hela helgen. Som Début de Soirées mastodonthit Nuit de folie från 1988. Det var det årets största hit i Frankrike. En rejäl sommarplåga som till slut såldes i svindlande 1,3 miljoner exemplar som singelskiva. Vinyl, naturligtvis. Det är en ganska fånig och lätt tjatig låt, precis om mer eller mindre alla andra sommarplågor från 80-talet. Och från senare år också, för den delen. det är som att det stora flertalet människor inte klarar av att lyssna på mer svårsmält musik på sommaren. Eller att skivbolagen förutsätter det och bara ger ut en viss sorts musik på sommaren. Det är under alla omständigheter en annan diskussion.

Nuit de folie har under alla omständigheter något speciellt som gör att den klarar återkommande uppspelningar utan att situationen snabbt ska bli helt ohållbar. Den synnerligen smittsamma refränger sätter sig direkt. Lätt ironiskt i sammanhanget är duon Début de Soirées, som bestod av en radiopratare från Marseille vid namn Sacha Goëller och discjockeyn William Picard från Aix-en-Provence, försökte få låten (som Picard var med och skrev) utgiven redan 1984 men att det då inte fanns något skivbolag som riktigt trodde på den.

Den gavs till slut ut som en singelbaksida men fick ingen marknadsföringsmässig uppbackning och gjorde heller inget väsen av sig. Förrän den då gavs ut igen fyra år senare. Då alltså med 1.3 miljoner sålda singlar som facit. Den soldränkta låten, komponerad med nattklubbarna i södra Provences dansgolv i tankarna, har blivit en regelrätt klassiker och är ett obligatoriskt inslag på varje frankofil 80-talsfest värd namnet. Den blev dessutom i en lätt ommixad version en hit igen vid mitten av 90-talet.

Att kalla Début de Soirées för att one hit-wonder vore dock lite orättvist, även om de aldrig riktigt lyckades nå upp till samma framgångsnivåer som Nuit de folie nådde. Men de gav ut två album och fick några singelhits till, innan de i början av 90-talet gick skilda vägar. Precis som så många andra artister och grupper från 80-talet så har Debut de Soirées fått göra en del återföreningsframträdanden i nostalgins tecken på senare år. Till exempel gjorde de ett större tv-framträdande i november i fjol. Naturligtvis framförde de Nuit de folie. Det bejublade framträdandet visar att låten håller tämligen väl även i dag. Det är mer än vad man kan säga om den på många sätt anskrämliga, men tidstypiska videon. Eller vad säger ni?

Om du bara ska se en film på bio i år så…

…är det den här. En gammal och sliten reklamklyscha jag vet, men det är befogat att plocka fram den nu. Filmen som får mig att damma av denna klassiska catch frase är det Oscarsnominerade kanadensiska dramat Incendies, eller Nawals hemlighet som den har fått heta här i Sverige.

Nawals hemlighet var i vintras nominerad till en Oscar i klassen bästa utländska film men fick se sig besegrad av danska Hämnden. Inget ont om Susanne Biers film i sig, men hur juryn kunde välja den före denna nästintill perfekta film är för mig en gåta. Inget justitiemord kanske, men obegripligt.

Nawals hemlighet är en ruskigt stark film. Helt enkelt fruktansvärt, i ordets rätta bemärkelse, bra. Det är en viktig film, inte minst i våra tidevarv eftersom den trots att den handlar om obegripliga grymheter och övergrepp mynnar ut i någon form av åtminstone bön om förlåtelse och att sätta sig över rutinmässiga rop på hämndreaktioner.

Den utspelar sig huvudsakligen i ett icke namngivet land i Mellan Östern, men även om landet inte har något namn och städernas namn är fiktiva så är det inte särskilt svårt att lista ut att det i själva verket handlar om det brutala, religionsfärgade inbördeskriget i Libanon.

Filmen bygger också på en pjäs av den sedan länge i Kanada boende men i Libanon födde dramatikern Wajdi Mouawad. Men trots att den bygger på en pjäs är Denis Villeneuves film inte det minsta teatral.

Den mest tydliga kvarlevan från pjäsen är den vrede och det engagemang som filmen också genomsyras av. Visst hade filmens intrikata berättarstruktur kunnat kännas litterär och konstruerad, men Denis Villeneuve har hittat en så perfekt balans i sitt berättande att det aldrig sker.

Villeneuves genidrag är att ge filmen en form som påminner om en kriminalhistoria där pusselbit läggs till pusselbit och vi åskådare är lika ovetande vad som verkligen har skett som protagonisterna. Ingenting av kraften i bilderna, berättelsen eller budskapet tappar någonsin i styrka under filmen.

Nawals hemlighet utspelar sig på två tidsplan och Denis Villeneuve korsklipper effektfullt mellan dem. Filmen tar sin början i ett nutida Kanada. Titelns Nawal har just avlidit och hennes tvillingbarn Jeanne och Simon kallas till en notarie (spelad av Rémy Girard som tycks lika obligatorisk i en kanadensisk film som Gérard Depardieu och Paprika Steen en gång i tiden tycktes vara för franska respektive danska produktioner) som Nawal jobbat som sekreterare åt för att få höra hennes testamente.

Det blir ett omtumlande möte för tvillingarna. Nawals sista önskan är nämligen att de ska leta reda på den pappa de aldrig träffat och den bror de aldrig vetat att de haft. Simon som bär på en enorm besvikelse visavi Nawal eftersom han anklagar henne för att ha varit en alltför frånvarande modersgestalt vill inte veta av önskemålen, men Jeanne åker till det land i Mellan Östern som hon härstammar ifrån men är som en främling i för att finna pappan och brodern och samtidigt få lära sig mer om vem mamman verkligen var och vad hon varit med om.

Nawals hemlighet innehåller några av de enskilt mest gripande och oförglömligt starka filmscener jag någonsin sett. Det är en film som träffar som ett slag i magen, men som i all fruktansvärdhet samtidigt är förbluffande vacker.

Skådespelarna, fotot, regin och musiken – allt med denna film är på den allra högsta nivå. Den innehåller inte ett felsteg och inte en minut av dess 130 minuter långa speltid känns överflödig. Mästerligt var ordet!