Vid lunchtid i fredags kom jag efter ännu ett morgonpass på jobbet hem. I huvudet hade jag en idé om ett glatt blogginlägg om FNAC:s beslutade utvidgning. Jag skulle bara ta en nödvändig tupplur på halvannan timme, sedan skulle jag slå mig ner vid datorn och sätta det där blogginlägget i huvudet på pränt. Var det tänkt. Det jag vaknade upp till var som en helt ny värld. De första uppgifterna om bombdådet i Oslo hade just kommit och i takt med att de ofattbara och tragiska (räcker det ordet för att ens börja beskriva det som hände?) händelserna på Utøya fortlöpte och omfattningen av dem blev kända kändes allt vad FNAC heter mer och mer futtigt. Jag blev fast framför tv:n, radion och datorn långt in på natten för att hänga med i nyhetsflödet. Hela tiden med samma känsla av tilltagande overklighet som den 11 september 2001. Precis som då kunde vi ju i direktsändning följa hur en redan nog dramatisk och tragisk händelse utvecklades till något ännu värre, långt bortom allt man ens kunnat föreställa sig. Helt ogreppbart och fasansfullt.
Även gårdagen handlade till allra största del om att följa rapporteringen från Norge. Med stigande förskräckelse och samma känsla av overklighet blev hela vidden av vad som hänt klar. Eller hela vidden, förresten. Den har vi väl inte koll på än? Och förstå kommer vi väl aldrig riktigt att göra.
Jag kan inte direkt påstå att det är lättare att greppa och förstå det hela i dag, eller att den där känslan av overklighet skulle ha börjat klinga av. Men jag har kommit fram till att det trots allt är så att ett av de bästa sättet att hedra minnet av de som fick sätta livet till i mötet med den ofattbara ondskan är att försöka att i så stor utsträckning som möjligt återgå till det normala, att fortsätta att leva som innan och inte låta ondskan och terrorn få nå sitt mål. Jag menar inte att vi ska sopa allt under mattan och låtsas som att inget har hänt. Det är det sista vi ska göra. Vi ska självklart dra lärdom av det hela. Minnas det hemska och hedra dem som i fredags fick sätta livet till, liksom alla de som genom åren har blivit offer för terrorism i alla dess former och alla göra allt vad vi kan för att det inte ska ske igen. Vi kan alla dra vårt strå till stacken, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, i kampen för att kärlek, förståelse och ömsesidig respekt i längden ska segra. Det ska inte behöva finnas något vi mot dem.
Men livet måste gå vidare, även om det än en gång är i skuggan av det ofattbara, och ett av de bästa sätten att förneka ondskan någon makt över oss är att i bästa möjliga mån så snabbt som möjligt återgå till det normala. Att känna att det trots allt går att glädja sig över sådant som i det stora hela är obetydliga småsaker. Som till exempel att FNAC antagit ett framtidsmanifest som innebär en expansion. Något som såklart gläder oss FNAC-omaner. Det känns naturligtvis fortfarande futtigt att beskriva detta i några sprudlande glada ordalag, men nog känns det som en god nyhet att FNAC planerar att inom de fem närmsta åren planerar att öppna 80 nya butiker i Frankrike. 30 i utkanten av de större städerna och 50 i medelstora städer. En i sammanhanget liten god nyhet, men dagar som denna tages sådana emot med stor tacksamhet. Och som sagt livet måste gå vidare, annars har de onda krafterna vunnit – och det får verkligen inte ske!
BleuBlancRouge 