Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.
Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.
Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.
Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.
I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.
Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.
Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.
Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.
Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.
Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.
Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.
Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.
BleuBlancRouge 