Fransk tv på frammarsch

Film är bäst på bio. Det är en gammal, men alltjämt sann, sanning. Att tv är bäst på dvd är dock något förhållandevis nytt – men icke desto mindre sant. Åtminstone när det gäller att konsumera någon av alla de fantastiska tv-serier som producerats under den veritabla guldålder som tv-serien som konstnärlig form varit inne i de senaste dryga tio åren.

Att sitta och vänta en vecka, eller som i reklamkanalernas fall med sina högst godtyckligt inlagda pauser mitt i säsongerna ibland betydligt längre än så, känns helt barockt i jämförelse med att vänta till dess att serien i fråga släpps på dvd (vilket inte brukar ta så lång tid) och sedan se allt i sin egen takt. Det finns få saker inom populärkulturen som slår att belägra sig i tv-soffan och hejdlöst frossa i en bra tv-serie.

Under den gångna helgen gjorde jag just det: plockade fram en dvd-box ur hyllan, satte mig i tv-soffan och plöjde igenom en hel tv-serie. Ja, det blev inte riktigt det där strecktittandet bara avlöst av kortare matpauser som kan vara så häftigt, men jag tog mig igenom hela serien under loppet av två dagar. Med vetskap om att jag hade andra saker på agendan valde jag en serie av lämplig längd för att hinna med mig. 8 x 52 minuter är trots allt inte så mycket.

Med sin så vitala och omfångsrika filmproduktion är det inte så lite märkligt att Frankrike länge varit rejält eftersatt när det gäller tv-underhållning i allmänhet och tv-serier i synnerhet. Men nu är det på väg att ändras. På senare år har den franska tv-industrin, med Canal+ i spetsen, inlett en intressant satsning på en ambitiös och påkostad egenproduktion av tv-serier. Med tanke på hur hårt man har hållit på den franska identiteten med exempelvis lagstadgad reglering av minsta tillåtna andel franskspråkig musik i etermedia, är det lite konstigt att det dröjt så länge innan man satt igång en egenproduktion att möta den svallvåg av främst amerikanska tv-serier som sköljer över Europa med.

Men bättre sent än aldrig. Nu återstår det att se om det blir ett lyckat projekt. En helt avgörande faktor om de inhemska franska produktionerna ska klara sig i den tuffa konkurrensen med de amerikanska serierna är självklart kvaliteten. Och glädjande nog kan jag konstatera att de av de senaste årens franska tv-serier som jag har sett håller god klass.

Pigalle, la nuit, den serie som jag såg nu i helgen och som gjorde succé på fransk tv i fjol, är inget undantag. Det är en serie som sannerligen inte skäms för sig i jämförelse med många mer namnkunniga amerikanska serie. Den når inte upp till samma nivå som serier som Sopranos, Deadwood eller Twin Peaks. Men då pratar vi å andra sidan om serier som är bland
det bästa som någonsin producerats för tv, så att ens jämföra med dem är orättvist.

Fast jämförelsen är inte helt irrelevant. Pigalle, la nuit innehåller, utan att egentligen alls likna någon av dem, vissa element som för tankarna till dessa tre mästerverk till tv-serier. Framförallt är det Twin Peaks som ekar i den suggestiva berättelsen om en man på jakt efter sin försvunna syster bland skuggor och neonljus i Paris kanske mest ökända kvarter.

För det är såklart kring Pigalles många nattklubbar och sex shoppar som handlingen i Pigalle, la nuit kretsar. Det hela inleds med att Thomas, en framgångsrik numer Londonbaserad fransk affärsman, under ett besök på en av Pigalles nattklubbar till sin stora förvåning får syn på sin syster Emma bland stripporna. Han har inte haft kontakt med henne på över två år och försöker ta sig fram till scenen för att prata med henne.

Han hinner dock inte innan hennes nummer är slut och när han senare på kvällen försöker få tag på henne visar det sig att hon har försvunnit. Thomas släpper allt som han kommit till Paris för och ger sig huvudstupa in i Pigalles ljusskygga undre värld för att leta reda på Emma. Det är en undre värld som hastigt håller på att bli ännu otryggare eftersom det samtidigt sakta men säkert blåser upp till storm i kampen mellan de två hänsynslösa män som konkurrerar om herraväldet på Pigalle. Och Thomas och Emma tycks bli viktiga brickor i det spelet.

Det är såklart en aning spekulativt att förlägga en tv-serie till den här typen av miljöer och Pigalle, la nuit innehåller sin beskärda del (och lite till) av nakenhet. Dessutom är det som att beträda ett veritabelt minfält av klichéer. Glädjande nog lyckas skaparna Hervé Hedmar och Marc Herpoux undvika att kliva på någon av de där minorna. Frikostigheten när det gäller nakenhet kan självklart kännas lite spekulativ, men aldrig omotiverad. Den är dessutom oftast iscensatt med ett visst mått av sensualism.

Själva scenerierna och miljöerna är extremt viktiga för handlingen. Nattklubbarna och deras omgivningar är nästan som en egen rollfigur i berättelsen och det lyfts fram av det vackra och suggestiva fotot. Möjligtvis kan jag tycka att den lätt poetiska sensualismen i fotot är att skönmåla grannskapet en aning. Jag har förvisso ingen enorm erfarenhet av det att grunda det på. Jag har bara varit där en gång (för att ta ett typiskt turistiskt foto av mig själv mot Moulin Rouges berömda fasad), men även om det var i fullt dagsljus en strålande sommareftermiddag, fyllde området mig mest med obehag.

Pigalle, la nuit är ett synnerligen välskrivet drama. Samtliga karaktärer är genomarbetade och flerbottnade och precis som i de bästa moderna amerikanska tv-serierna försiggår det en hel del mellan raderna och under den yttre handlingen. Det är ömsom spännande, ömsom gripande och det bjuds på flera oväntade vändningar. Dessutom är det välspelat rakt igenom.

Jalil Lespert är fantastisk som Thomas och alltid sevärda Simon Abkarian briljerar i rollen som lätt Tony Soprano-anstruken melankolisk nattklubbsmogul. Jag gillar verkligen att Hedmar och Herpoux i detta deckarnas tidevarv har undvikit att falla för frestelsen att göra polisen till en del av berättelsen. Det hade om något så lätt kunnat förvandla det hela till en riktig klichéfest.

Pigalle, la nuit utspelar sig förvisso i ljusskygga miljöer där gränsen till det kriminella hela tiden är suddig och ofta medvetet överskrids, men det genomgående temat är trots det kärlek och saknad – och den besatthet som dessa saker kan ge upphov till. Jag skrev tidigare att det ekar en hel del av Twin Peaks om Pigalle, la nuit. Inte minst för att ingen annan rollfigur sedan Laura Palmer har varit så totalt närvarande och påtaglig i handlingen trots sin egentliga frånvaro i händelseförloppet som Emma. Vem mördade Laura Palmer? har blivit till vad har hänt med Emma? – och jag är nästan lika fängslad den här gången.