Gentlemannatjuvar och läckra parisiska sekelskiftesmiljöer i underskattat matinéäventyr

Ursäkta inaktiviteten här på bloggen. Den senaste tiden har jag varit ur fas med mig själv. Nu under sommaren har jag arbetat tidiga morgnar: uppstigning 03.50 är åtminstone tidigt i min bok, men allt är såklart relativt. För en extrem nattuggla som moi même är det där med morgonpass, för att leverera en rejäl underdrift, inte direkt optimalt. Jag har försökt att laborera med olika längder på eftermiddagssömn för att återhämta mig någorlunda, men resultatet har ännu inte varit tillfredsställande.

Att sedan under de timmar som återstår innan det är dags att ånyo gå och lägga sig sätta sig ner och formulera någorlunda klartänkta (återigen, allt är relativt) tankar i bloggform har varit mig övermäktigt. Men efter att ha ägnat nästan hela gårdagen åt återhämtning känner jag mig nu redo att slå mig ner här vid datorn och skriva några rader om en film som jag har sett under veckan. Att sitta och titta på film fungerar alltid, nästan oavsett hur trött jag är.

Jag kände för att se något lättsmält och fartfyllt. Efter att ha konsulterat dvd-hyllan föll valet på Arsène Lupin, den filmatisering av Maurice Leblancs i frankofona länder enormt populära litterära skapelse som gjordes 2004 med favoriten Romain Duris i titlerollen.

Rollen som den berömda gentlemannatjuven är väl inte direkt herr Duris största stund i karriären, jag kan inte riktigt bestämma mig för om han passar i den eller inte, men med sin utstrålning och charm går han ändå i land med det hela. Han gör en stabil insats. Riktigt bra är dock Kristin Scott Thomas som för ovanlighetens skull får spela en skurkroll och det syns att hon verkligen har kul i sitt gestaltande av Arsènes ärkefiende Joséphine Balsamo.

Att ge sig på att filmatisera en så populär figur som Arsène Lupin, som för den frankofona publiken har samma status som Sherlock Holmes för den anglofila, har naturligtvis sina risker, vilket producenterna och regissören Jean-Paul Salomé fick erfara. Åtminstone om man pratar i strikt ekonomiska termer. Filmen kostade drygt 21 miljoner euro att göra, men spelade bara in knappt halva den summan. En rejäl förlustaffär med andra ord.

Många av de mest inbitna Arsène Lupin-fansen var också besvikna över att Jean-Paul Salomé, som också var högst delaktig i filmen manus, tog sig ganska ordentliga friheter med de litterära förlagorna (filmen innehåller delar ur flera av Maurice Leblancs romaner). Jag kan hålla med om att det inte är något mästerverk vi pratar om, men måste ändå säga att jag inte tycker att den är så dålig som många vill göra gällande.

Arsène Lupin är en ganska typisk fransk äventyrsactionfilm som de har sett ut de senaste åren. Den påminner till exempel en hel del om Luc Bessons Adèle Blanc-Sec i både berättarstil och produktion. Båda utspelar sig kring det förra sekelskiftet, Arsène Lupin lite tidigare än Adèle Blanc-Sec, innehåller en del övernaturliga element och kännetecknas av flyhänt kameraarbete.

Det handlar om rejäl underhållning av matinékaraktär för stunden. Mer eller mindre exakt vad man på förhand kunnat förvänta sig av en film av detta slag. Jean-Paul Salomés Arsène Lupin har också samma sköna lätt steampunkiga känsla som Guy Ritchies Sherlock Holmes över sig.

En sak som definitivt får föras upp på pluskontot när det gäller Arsène Lupin är de finfina på digital väg återskapade parisiska sekelskiftesmiljöerna. Här skymtar ett halvfärdigt Eiffeltorn och en lika halvfärdig Pont Alexandre III, liksom kvarteren kring den gamla Operan.

Just scenerna kring Operan kan vara de snyggaste när det gäller återskapande av gamla Parismiljöer sedan Jean-Pierre Jeunet väckte liv i de gamla hallarna i En långvarig förlovning. Ögongodis för oss Parisnostalgiker!

Ett minus är dock den väl tilltagna längden. Berättelsen håller inte för lite drygt två timmars speltid, även om Salomé försöker klämma in flera böcker i samma manus.

Livet måste forsätta även i skuggan av det ofattbara

Vid lunchtid i fredags kom jag efter ännu ett morgonpass på jobbet hem. I huvudet hade jag en idé om ett glatt blogginlägg om FNAC:s beslutade utvidgning. Jag skulle bara ta en nödvändig tupplur på halvannan timme, sedan skulle jag slå mig ner vid datorn och sätta det där blogginlägget i huvudet på pränt. Var det tänkt. Det jag vaknade upp till var som en helt ny värld. De första uppgifterna om bombdådet i Oslo hade just kommit och i takt med att de ofattbara och tragiska (räcker det ordet för att ens börja beskriva det som hände?) händelserna på Utøya fortlöpte och omfattningen av dem blev kända kändes allt vad FNAC heter mer och mer futtigt. Jag blev fast framför tv:n, radion och datorn långt in på natten för att hänga med i nyhetsflödet. Hela tiden med samma känsla av tilltagande overklighet som den 11 september 2001. Precis som då kunde vi ju i direktsändning följa hur en redan nog dramatisk och tragisk händelse utvecklades till något ännu värre, långt bortom allt man ens kunnat föreställa sig. Helt ogreppbart och fasansfullt.

Även gårdagen handlade till allra största del om att följa rapporteringen från Norge. Med stigande förskräckelse och samma känsla av overklighet blev hela vidden av vad som hänt klar. Eller hela vidden, förresten. Den har vi väl inte koll på än? Och förstå kommer vi väl aldrig riktigt att göra.

Jag kan inte direkt påstå att det är lättare att greppa och förstå det hela i dag, eller att den där känslan av overklighet skulle ha börjat klinga av. Men jag har kommit fram till att det trots allt är så att ett av de bästa sättet att hedra minnet av de som fick sätta livet till i mötet med den ofattbara ondskan är att försöka att i så stor utsträckning som möjligt återgå till det normala, att fortsätta att leva som innan och inte låta ondskan och terrorn få nå sitt mål. Jag menar inte att vi ska sopa allt under mattan och låtsas som att inget har hänt. Det är det sista vi ska göra. Vi ska självklart dra lärdom av det hela. Minnas det hemska och hedra dem som i fredags fick sätta livet till, liksom alla de som genom åren har blivit offer för terrorism i alla dess former och alla göra allt vad vi kan för att det inte ska ske igen. Vi kan alla dra vårt strå till stacken, hur litet och obetydligt det än kan tyckas, i kampen för att kärlek, förståelse och ömsesidig respekt i längden ska segra. Det ska inte behöva finnas något vi mot dem.

Men livet måste gå vidare, även om det än en gång är i skuggan av det ofattbara, och ett av de bästa sätten att förneka ondskan någon makt över oss är att i bästa möjliga mån så snabbt som möjligt återgå till det normala. Att känna att det trots allt går att glädja sig över sådant som i det stora hela är obetydliga småsaker. Som till exempel att FNAC antagit ett framtidsmanifest som innebär en expansion. Något som såklart gläder oss FNAC-omaner. Det känns naturligtvis fortfarande futtigt att beskriva detta i några sprudlande glada ordalag, men nog känns det som en god nyhet att FNAC planerar att inom de fem närmsta åren planerar att öppna 80 nya butiker i Frankrike. 30 i utkanten av de större städerna och 50 i medelstora städer. En i sammanhanget liten god nyhet, men dagar som denna tages sådana emot med stor tacksamhet. Och som sagt livet måste gå vidare, annars har de onda krafterna vunnit – och det får verkligen inte ske!

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.

Bleu Blanc Rouge – Suède

Återigen, det blir inte alltid som man tänkt sig. Någon högra makt måste ha missförstått mig när jag häromdagen inför semifinalerna i fotbolls-VM för damer skrev att jag önskade mig en final mellan Sverige och Frankrike. Nu blir det förvisso på sätt och vis just en sådan, men det var inte en final om bronset jag menade. Efter 1-3 för såväl Frankrike mot USA som Sverige mot Japan i semifinalerna möts ikväll Frankrike och Sverige i match om tredjepris. Inte alls fy skam att nå en match om plats 3 och 4 i hela världen, men det var ju den där häftiga kampen om guldet jag ville skulle stå mellan mina två favoritländer. En bronsmatch kan dock bevisligen också bli en härlig upplevelse. Vilken fotbollsintresserad svensk som var gammal nog att uppleva det kommer inte med välbehag ihåg bronsmatchen mot Bulgarien i VM 1994? 4-o blev det i den klang och jubel-föreställningen. Så det finns all anledning att se fram emot kvällens match mellan Sverige och Frankrike. Och det här gången är det ju dessutom en liten win-win-situation. Jo, jag kommer självklart att hålla på Sverige, men om det skulle bli så att Frankrike vinner så finns det naturligtvis inget annat landslag som jag hellre ser att Sverige förlora mot. Med andra ord kan jag se fram emot att vara nöjd oavsett resultat. Fantastiskt nöjd om Sverige vinner och skapligt nöjd om Frankrike vinner.

Matchen sparkar under alla omständigheter igång klockan 17.30. Mitt råd till dig är återigen att se den om du kan. Det finns all anledning att tro att det blir en bra match, att två revanschtörstande kommer att ta den sista chansen för den här gången att visa upp sig från sin bästa sida och på sitt allra bästa spelhumör. Och som sagt, ett trevligt land kommer garanterat att vinna.

Dagen efter kvällen före…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.

Allons enfants du fjällhöga nord

Temperaturen stiger. Fotbollsfebern sprider sig. I kväll avgörs semifinalerna i fotbolls-VM för damer och nu är det hög tid att forma en svenskfransk allians, åtminstone till på söndag då finalen avgörs. För visst vore det häftigt med en final mellan Sverige och Frankrike? Det är onekligen lockande toner för ett frankofilt svenskt öra. Sverige spelar som de flesta vet semifinal mot Japan senare i kväll, avspark är det närmare bestämt klockan 20.45. Frankrike går in i elden redan nu klockan 18 och möter USA. Om vi för en stund bortser från det faktum att USA leds av en svensk förbundskapten så är det väl, kära frankofila blogvänner, ändå dags att konstatera att Frankrikes sak är vår. I den matchen i alla fall. Om allt går i lås och det blir en final mellan Frankrike och Sverige kommer det såklart att förändra läget. Men det tar vi då. Jag vill härmed uppmana alla som har möjlighet till det att bänka sig framför tv-apparaterna och kolla in båda matcherna. Inte bara för att det är svensk-franska intressen i dem, utan också för att det högst förmodligen kommer att bjudas på både underhållande spel och stor dramatik. Det finns ingen anledning att tro något annat efter den oerhört dramatiska kvartsfinalomgången där alla matcher, utom Sveriges, avgjordes i förlängning eller på straffar.

Med tanke på hur välspelat och underhållande hela detta världsmästerskap hittills har varit borde det bli det stora publika och mediala genombrotten för damfotbollen. Ett synnerligen välförtjänt sådant i så fall, efter alla dessa år. Jag ångrar sannerligen inte mitt beslut, som jag skrev om för några veckor sedan: att i jämställdhetens namn behandla detta mästerskap som jag skulle ha behandlat ett mästerskap för herrar, det vill säga att om möjligt se alla matcher. Det har bjudits på riktigt fin fotboll. Och så skadar det såklart inte att det har gått så bra för både Sverige och Frankrike. Så allez, les Bleues och heja, Sverige! BleuBlancRougeSuede, quoi. Det är melodin för kvällen. Nu går jag och tar plats framför tv:n och ska dessutom försöka fundera ut vilken film jag ska se i morgon för att uppmärksamma att det är den 14 juli. Några tips? Någon speciell film som är obligatorisk och hör samman med den franska nationaldagen?

En kärleksförklaring

I dag tänkte jag skriva om ett av de album som jag har lyssnat på allra flest gånger de senaste åren. Det är ett album som jag har flera speciellt trevliga minnen kopplade till. Det släpptes i februari 2007, mitt under en intensivkurs i franska i Aix-en-Provence som jag hade haft den stora turen och förmånen att få ett stipendium för att delta i. Det var en tuff kurs och jag brukade använda just detta album som dagens bloggtext ska handla om som avkoppling efter de långa och krävande studiedagarna.

Jag lyssnade så mycket på den skivan att den för alltid har blivit soundtracket till Aix-en-Provence, en stad som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, för mig. Under den efterföljande turnén senare samma år, en smått magisk oktoberkväll på Forest National i Bryssel, kom nästa häftiga upplevelse förknippad med detta album. Då fick jag mig ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Albumet i fråga: Totem av Zazie, eller Isabelle Marie Anne de Truchis de Varennes som hon en gång döptes till. Smeknamnet Zazie, naturligtvis hämtat från Raymond Queneaus klassiska 50-talsroman Zazie dans le Métro, fick hon redan i ung ålder och det behöll hon som artistnamn.

Hon växte upp i ett konstnärligt hem, mamman var musiklärare och pappan arkitekt, och började tidigt att uttrycka sig i ord och musik, men det var i en helt annan bransch hon först nådde berömmelse – som fotomodell. Modellkarriären varade i tio år, men sedan blev lockelsen från musiken allt för stark.

Albumdebuten skedde 1992 med Je, tu, ils och även om det inte blev någon dundersuccé direkt, blev det tillräckligt framgångsrikt för att skivbolaget skulle skriva ett längre kontrakt med henne. Och på den vägen är det. Självklart hjälpte det att hon 1993 fick priset som bästa nya kvinnliga popartist vid Victoires de la musique, den franska motsvarigheten till Grammisgalan.

Zazies texter, som hon redan från början nästan uteslutande har skrivit helt själv, är ofta väldigt fyndiga saker, fyllda av homofoner (på den fronten är ju det franska språket rena guldgruvan, allitterationer och dubbla meningar. Hennes texter har med tiden gått från att vara rena ordlekar till att samtidigt ta upp allvarliga ämnen och hon har också blivit alltmer personlig i sitt uttryckssätt.

I motsats till vissa andra före detta modeller som blivit artister (den franska musikhistorien innehåller flera sådana) har Zazie hållit på sin konstnärliga integritet och hela tiden ökat sitt renommé. Till skillnad från exempelvis Carla Bruni som efter att ha slagit många med häpnad med sina melankoliska och fint utmejslade små melodier på det hyllade debutalbumet Quelqu’un m’a dit mer eller mindre i ett huj kastade all sin trovärdighet och sitt musikaliska anseende överbord genom att gifta sig med en viss herr Sarkozy. Lagom till sitt andra album befann hon sig plötsligt på samma artistiska trovärdighetsnivå som prinsessan Stéphanie av Monaco – och skivan blev mycket riktigt en försäljningsmässig flopp.

Zazie var ingen ny bekantskap för mig när Totem släpptes, men det var med det albumet hon positionerade sig som en av mina absoluta favoritartister. Jag upptäckte henne ungefär samtidigt som den stora breda franska massan, det vill säga i och med albumet La Zizanie som släpptes i oktober 2001. Efter att ha hört låten Rue de la paix var jag fast. Det efterföljande albumet Rodéo från 2004 befäste mitt intryck av henne som en synnerligen spännande artist, så jag hade så att säga henne under uppsikt och visste att hennes nya album skulle släppas under min vistelse i Aix-en-Provence.

Det var med spänning och förväntan jag efter avverkad skoldag jag knatade iväg till den lilla skivaffären i staden och sedan lade mig till rätta i sängen på hotellrummet, hakade på mig hörlurarna och tryckte på play på den portabla cd-spelaren. Det nästan osannolikt catchiga öppningsspåret Des rails hade jag redan hört eftersom det var det första singelsläppet från skivan så att det skulle börja bra var ingen överraskning, men det som sedan följde närmast knockade mig.

Vilka låtar! Och vilken variation! Från den majestätiskt uppbyggda Je suis un homme, via den känsliga Paulo Nutini-duetten Duo och de undersköna melodierna i 60-talsinfluerade Flower Power till den självreflekterande och intensiva J’étais là i vilken hon funderade över sitt eget och andra artisters sociala och politiska ansvar. Totem innehåller också hennes kanske allra mest personliga komposition: den innerliga L’ange blessé som handlar om hennes uppbrott från ett långt förhållande.

Att lyssna minst ett varv på Totem blev en återkommande kvällsritual under min vistelse i Aix-en-Provence. Och så kom då den där konsertkvällen i Bryssel. Mitt livs första konsert med en franskspråkig artist och en bättre premiär kunde jag knappast ha önskat mig. De på förhand mycket högt uppskruvade förväntningarna inte bara infriades utan överträffades. Zazie och hennes drivna band gav låtarna från Totem – och ett pärlband av hennes tidigare hits – nya dimensioner. Där och då säkrade Zazie för alltid en plats i mitt hjärta. Jag kommer garanterat att skriva en hel del mer om hennes musik här på bloggen. För nu avrundar jag dock med en länk till den fantastiska videon till Je suis un homme, regisserad av skådespelaren och regissören Yvan Attal.

http://youtu.be/anp4zcjFrAE

Svarta svanar och nybörjare

Nu har det blivit dags att ta ut svängarna lite. Att tänka utanför boxen som det så populärt och anglicistiskt nuförtiden brukar heta. Jag kan helt enkelt inte låta bli att en dag som denna, då den släpps på svensk dvd, slå ett slag för årets hittills bästa film: Black Swan. En amerikansk film hör självklart egentligen inte hemma på den här bloggen, men nu handlade det ju om att tänka utanför boxen. Och helt utan frankofilkoppling är den trots allt inte eftersom Vincent Cassel spelar den manliga huvudrollen.

Sin vana trogen är han briljant och firar stora triumfer i rollen som den diaboliska koreografen som driver Natalie Portmans prima ballerina mot och över vansinnets gräns. Natalie Portman förtjänar verkligen den Oscar hon fick för bästa kvinnliga huvudroll, men jag tycker samtidigt att Vincent Cassel inte har prisats nog för sin insats.

Visst ekar det mer än lovligt av Roman Polanskis mästerliga Repulsion om Black Swan, men det tar inget av kraften ur Darren Aronofskys film. Och någon karbonkopia är det absolut inte. Black Swan är den andra filmen på kort tid som verkligen har fått mig, som tidigare måttligt balettintresserad för att uttrycka det milt, att verkligen svepas med i och uppslukas av denna konstform. Den andra var Frederick Wisemans La Danse, den nästan tre timmar långa men ständigt fascinerande dokumentären om den berömda operabaletten i Paris. Mer om den vid ett annat tillfälle, för den förtjänar att behandlas separat.

Black Swan är ett mörkt psykologiskt drama med en närmast kammerspelsmässig intensitet. Den är otäck och gripande. Men, och det är viktigt att påpeka, den är också fantastiskt vacker och sensuell. Aronofskys sätt att fotografera filmen gör det till en närmast fysisk upplevelse där man som åskådare sveps med i dansen. Det är inte bara en studie av en enskild ballerinas bräckliga psyke och institutionens nedbrytande mekanismer, utan också en studie av balettdansen som konstform. Fantastiskt var ordet, missa den för allt i världen inte om du inte sett den redan.

När jag ändå redan brutit mot den frankofila inriktningen kan jag lika med slänga med ett bonustips. Jag var i dag på pressvisningen av filmen Beginners som får svensk biopremiär i övermorgon. Precis som i fallet Black Swan så finns det dock en koppling till det frankofila. Den här gången i form av Mélanie Laurent som återigen får göra en engelskspråkig roll (även om hon faktiskt får prata lite franska i filmen, bara en så’n sak).

Beginners är en strukturellt aningen komplex film om det där svårbegripliga och ständigt överraskande vi kallar livet. Handlingen utspelas på tre parallella plan. I centrum står Oliver, en melankolisk man i 40-årsåldern som aldrig riktigt vågat tro på det där med kärlek. I det som är filmens nutid träffar han på en fest av en slump den aviga och oförutsägbara Anna. Även hon tycks bära på någon form av sorgsenhet och de båda dras till varandra.

Detta sker bara några månader efter att Olivers pappa Hal avlidit efter en tids sjukdom, vilket i sin tur inte skedde långt efter det att han vid 75-årsålder kommit ut som gay, efter dryga 40 år som gift. Händelser som självklart påverkat Oliver och skakat om hans tillvaro rejält. Förutom att följa hur Olivers och Annas historia utvecklas så får vi också berättelsen om faderns tid som nykläckt gay och hur han tacklar den sjukdom han sedan drabbas av och bilder från Olivers barndom. Korsklippningen mellan dessa tre tidsplan är inte helt lätt att hänga med i i alla lägen, men å andra sidan är det skönt med filmer som utmanar och som inte skriver åskådaren på näsan.

Beginners är sannerligen ingen romantisk komedi, det är en melankolisk och bitterljuv historia (en stämningsmässig motsvarighet till Mélanie Laurents musik som jag skrev om för två veckor sedan) men det förhindrar inte att det också är en försiktigt livsbejakande historia. Och är det inte så att det är filmerna och berättelserna med stråk av smärta bär med sig och kommer ihåg mest – även när det gäller romantiska komedier? Beginners är sorgsen och glad på samma gång. Och kemin mellan Ewan McGregor, som spelar Oliver, och Mélanie Laurent är mycket bra. Framförallt hur väl de lyckas skildra den där tiden från nyväckt intresse till spirande kärlek är magnifikt väl utfört. Se den gärna, men glöm inte att ladda upp med näsdukar.

Fransk tv på frammarsch

Film är bäst på bio. Det är en gammal, men alltjämt sann, sanning. Att tv är bäst på dvd är dock något förhållandevis nytt – men icke desto mindre sant. Åtminstone när det gäller att konsumera någon av alla de fantastiska tv-serier som producerats under den veritabla guldålder som tv-serien som konstnärlig form varit inne i de senaste dryga tio åren.

Att sitta och vänta en vecka, eller som i reklamkanalernas fall med sina högst godtyckligt inlagda pauser mitt i säsongerna ibland betydligt längre än så, känns helt barockt i jämförelse med att vänta till dess att serien i fråga släpps på dvd (vilket inte brukar ta så lång tid) och sedan se allt i sin egen takt. Det finns få saker inom populärkulturen som slår att belägra sig i tv-soffan och hejdlöst frossa i en bra tv-serie.

Under den gångna helgen gjorde jag just det: plockade fram en dvd-box ur hyllan, satte mig i tv-soffan och plöjde igenom en hel tv-serie. Ja, det blev inte riktigt det där strecktittandet bara avlöst av kortare matpauser som kan vara så häftigt, men jag tog mig igenom hela serien under loppet av två dagar. Med vetskap om att jag hade andra saker på agendan valde jag en serie av lämplig längd för att hinna med mig. 8 x 52 minuter är trots allt inte så mycket.

Med sin så vitala och omfångsrika filmproduktion är det inte så lite märkligt att Frankrike länge varit rejält eftersatt när det gäller tv-underhållning i allmänhet och tv-serier i synnerhet. Men nu är det på väg att ändras. På senare år har den franska tv-industrin, med Canal+ i spetsen, inlett en intressant satsning på en ambitiös och påkostad egenproduktion av tv-serier. Med tanke på hur hårt man har hållit på den franska identiteten med exempelvis lagstadgad reglering av minsta tillåtna andel franskspråkig musik i etermedia, är det lite konstigt att det dröjt så länge innan man satt igång en egenproduktion att möta den svallvåg av främst amerikanska tv-serier som sköljer över Europa med.

Men bättre sent än aldrig. Nu återstår det att se om det blir ett lyckat projekt. En helt avgörande faktor om de inhemska franska produktionerna ska klara sig i den tuffa konkurrensen med de amerikanska serierna är självklart kvaliteten. Och glädjande nog kan jag konstatera att de av de senaste årens franska tv-serier som jag har sett håller god klass.

Pigalle, la nuit, den serie som jag såg nu i helgen och som gjorde succé på fransk tv i fjol, är inget undantag. Det är en serie som sannerligen inte skäms för sig i jämförelse med många mer namnkunniga amerikanska serie. Den når inte upp till samma nivå som serier som Sopranos, Deadwood eller Twin Peaks. Men då pratar vi å andra sidan om serier som är bland
det bästa som någonsin producerats för tv, så att ens jämföra med dem är orättvist.

Fast jämförelsen är inte helt irrelevant. Pigalle, la nuit innehåller, utan att egentligen alls likna någon av dem, vissa element som för tankarna till dessa tre mästerverk till tv-serier. Framförallt är det Twin Peaks som ekar i den suggestiva berättelsen om en man på jakt efter sin försvunna syster bland skuggor och neonljus i Paris kanske mest ökända kvarter.

För det är såklart kring Pigalles många nattklubbar och sex shoppar som handlingen i Pigalle, la nuit kretsar. Det hela inleds med att Thomas, en framgångsrik numer Londonbaserad fransk affärsman, under ett besök på en av Pigalles nattklubbar till sin stora förvåning får syn på sin syster Emma bland stripporna. Han har inte haft kontakt med henne på över två år och försöker ta sig fram till scenen för att prata med henne.

Han hinner dock inte innan hennes nummer är slut och när han senare på kvällen försöker få tag på henne visar det sig att hon har försvunnit. Thomas släpper allt som han kommit till Paris för och ger sig huvudstupa in i Pigalles ljusskygga undre värld för att leta reda på Emma. Det är en undre värld som hastigt håller på att bli ännu otryggare eftersom det samtidigt sakta men säkert blåser upp till storm i kampen mellan de två hänsynslösa män som konkurrerar om herraväldet på Pigalle. Och Thomas och Emma tycks bli viktiga brickor i det spelet.

Det är såklart en aning spekulativt att förlägga en tv-serie till den här typen av miljöer och Pigalle, la nuit innehåller sin beskärda del (och lite till) av nakenhet. Dessutom är det som att beträda ett veritabelt minfält av klichéer. Glädjande nog lyckas skaparna Hervé Hedmar och Marc Herpoux undvika att kliva på någon av de där minorna. Frikostigheten när det gäller nakenhet kan självklart kännas lite spekulativ, men aldrig omotiverad. Den är dessutom oftast iscensatt med ett visst mått av sensualism.

Själva scenerierna och miljöerna är extremt viktiga för handlingen. Nattklubbarna och deras omgivningar är nästan som en egen rollfigur i berättelsen och det lyfts fram av det vackra och suggestiva fotot. Möjligtvis kan jag tycka att den lätt poetiska sensualismen i fotot är att skönmåla grannskapet en aning. Jag har förvisso ingen enorm erfarenhet av det att grunda det på. Jag har bara varit där en gång (för att ta ett typiskt turistiskt foto av mig själv mot Moulin Rouges berömda fasad), men även om det var i fullt dagsljus en strålande sommareftermiddag, fyllde området mig mest med obehag.

Pigalle, la nuit är ett synnerligen välskrivet drama. Samtliga karaktärer är genomarbetade och flerbottnade och precis som i de bästa moderna amerikanska tv-serierna försiggår det en hel del mellan raderna och under den yttre handlingen. Det är ömsom spännande, ömsom gripande och det bjuds på flera oväntade vändningar. Dessutom är det välspelat rakt igenom.

Jalil Lespert är fantastisk som Thomas och alltid sevärda Simon Abkarian briljerar i rollen som lätt Tony Soprano-anstruken melankolisk nattklubbsmogul. Jag gillar verkligen att Hedmar och Herpoux i detta deckarnas tidevarv har undvikit att falla för frestelsen att göra polisen till en del av berättelsen. Det hade om något så lätt kunnat förvandla det hela till en riktig klichéfest.

Pigalle, la nuit utspelar sig förvisso i ljusskygga miljöer där gränsen till det kriminella hela tiden är suddig och ofta medvetet överskrids, men det genomgående temat är trots det kärlek och saknad – och den besatthet som dessa saker kan ge upphov till. Jag skrev tidigare att det ekar en hel del av Twin Peaks om Pigalle, la nuit. Inte minst för att ingen annan rollfigur sedan Laura Palmer har varit så totalt närvarande och påtaglig i handlingen trots sin egentliga frånvaro i händelseförloppet som Emma. Vem mördade Laura Palmer? har blivit till vad har hänt med Emma? – och jag är nästan lika fängslad den här gången.