Det var riktigt länge sedan jag läste en så här arg skönlitterär bok. En anledning till det är naturligtvis att jag läst förhållandevis få romaner överhuvudtaget de senaste säg två åren. Den tid till bokläsande som jag tyckt mig ha har i stället tagits i anspråk av övervägande faktaredovisande och inte särskilt känslostark jobbrelaterad facklitteratur.
De senaste veckorna har jag dock märkt att jag vridit upp tempot en aning i min skönlitterära konsumtion. Nu senast den överraskande arga, lilla romanen Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat. Det är en liten tryckkokare till roman och det går verkligen att känna ilskan puttra mellan raderna.
Till formen är det en brevroman. Eller kanske snarare ett romanbrev eftersom den består av ett enda, 171 sidor långt brev. Men det är på sätt och vis också en idéroman, en sorts modern förlängning av Simone de Beauvoirs feministbibel Det andra könet. I den skönlitterära formen för Virginie Mouzat likt de Beauvoir ett intressant och tankeväckande resonemang kring kön, könstillhörighet och samhällets roll i skapandet av stereotypa könsroller.
Den centrala frågeställningen i Ingen riktig kvinna är vad det är som gör en kvinna till kvinna. Är det biologiskt betingat eller handlar det egentligen mest om yttre samhälleliga normer och förutfattade meningar? Vi är med andra ord tillbaka i den klassiska frågan om kön är något man föds till eller som man blir.
Virgine Mouzat ställer frågan på sin spets genom att skala av sin huvudperson mycket av det som traditionellt brukar kallas kvinnligt och definiera en kvinna. Hon är förvisso lång, sexig och vacker, men är född så gott som helt utan reproduktionsorgan. De kvinnliga former hon har är resultatet av omfattande hormonbehandlingar.
Utåt sett tycks hon synnerligen framgångsrik, med ett fördelaktigt yttre och karriärsmässiga framgångar, men inombords är hon i flera betydelser helt tom. Hon är vilse i tillvaron och i sig själv. Brevet som utgör romanen är adresserat till en man som hon träffat och vill anförtro sig till.
Men Ingen riktig kvinna är mer än ”bara” ett nytt vedträ i den ständigt flammande genusdebattbrasan utan också en frontalattack mot ett utseendefixerat, ytligt och själsligt dött konsumtionssamhälle.
Det är en effektiv bok, skriven med ett rappt språk påeldat av den där ilskan. Men även om raseriet tycks vara själva bränslet är det en text med solklara lyriska kvaliteter. Virginie Mouzat tillåter sig ibland att bjuda på någon sorts karg språklig skönhet som både kontrasterar mot och rimmar bra med innehållets pendlande mellan hjärtskärande sorgsenhet och pulserande ilska.
Resultatet blir en synnerligen fascinerande och tankeväckande läsupplevelse. Virginie Mouzat har förmågan att skriva på ett sätt som får läsaren att på samma gång fyllas av en olustkänsla och en oemotståndlig lust att läsa vidare.