Ingen ska komma och försöka övertyga mig om att världen är rättvis. Missförstå mig rätt, det ligger inte en massa bitterhet bakom orden, men det är helt uppenbart att en del människor tycks ha fått om inte allt så väldigt mycket.
Som Mélanie Laurent, till exempel. Hon är vacker, talangfull och framgångsrik. Hon ger helt enkelt intrycket av att vara allmänt lyckad. Mest känd är hon så klart som skådespelerska. För den stora, breda massan är hon förmodligen mest känd för sin roll som Shosanna Dreyfus i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, men redan innan dess var hon en firad stjärna i den frankfona världen efter flera uppmärksammade och hyllade insatser på den vita duken.
När hon sedan gav sig på att regissera också blev det naturligtvis också bra. Hon skrev och regisserade kortfilmen De moins en moins som visades inom tävlan i Cannes 2008 och Mélanie stod också bakom A ses pieds, den bästa filmen i X-Femmes-projektet – en serie feministiska erotiska kortfilmer, alla skrivna och regisserade av kvinnor, som premiärvisades på franska Canal+ i december 2008.
Nu har Mélanie gett sig på att förverkliga en dröm hon burit på sedan hon var 14. En dröm om att bli sångerska. Hennes första album ”En t’attendant” nådde de franska skivdiskarna i början av maj månad i år och den är -såklart – utmärkt. Förvisso inte fantastisk som vissa av hennes skådespelarinsatser, men utmärkt. Och bitvis riktigt, riktigt bra.
För att understryka hennes multibegåvning så har hon, i motsats till vissa andra sjungande skådespelerskor (och skådespelare, för den delen), naturligtvis skrivit låtarna själv. Som sagt, vissa tycks ha fått allt.
Det ligger som sagt ingen bitterhet bakom mitt konstaterande av detta, men kanske är det just bitterhet som ligger bakom en del av mottagandet av skivan i hemlandet. Den har nämligen inte alls blivit den framgång den förtjänar att bli – och som den förväntats bli.
Mottagandet av skivan har i på sina håll varit syrligt och i vissa fall direkt elakt. Mélanie var till exempel nyligen inblandad i en rejäl kontrovers med France Inter. Hon tvingades på grund av sjukdom ställa in en planerad intervju och en av programledarna svarade med att offentligt, på bästa sändningstid, håna henne.
Det kanske finns lite jante i fransmännen också? Vissa tycks i alla fall inte kunna acceptera att det går för bra för en annan person. Framförallt om det rör sig om en kvinna. Efter att Mélanie gick i svarsmål var under alla omständigheter diskussionerna igång – och kontroversen ett faktum.
En t’attendant består av tio låtar, inramade av två fantastiskt vackra, instrumentala pianostycken. Om det är till tröst för alla de som tycker att Mélanie kanske är lite för lyckad vet jag inte, men helt klart är att det vilar ett sorgset stråk över hela skivan. De fint utmejslade melodierna går i moll och texterna rör bland annat ämnen som uppbrott och ensamhet. Men likafullt utstrålar skivan hela tiden värme.
Emellanåt, framförallt i sina mest avskalade stunder, påminner Mélanies ordrika kompositioner om Carla Brunis finfina album Quelqu’un m’a dit. Andra stunder känns det mer som något av Charlotte Gainsbourg. Hela tiden dock med tydligt doft av den anglosaxiska kultursfären, vilket inte är så märkligt eftersom den irländske artisten Damien Rice och Joel Shearer från Los Angeles-bandet Pedestrian delar på producentskapet och har varit med och skrivit låtarna. Damien Rice medverkar dessutom som duettpartner på två av låtarna – märkligt nog är de just de två som särskiljer sig som skivans minst lyckade.
Bäst är i mitt tycke titelspåret. En atmosfärrik sak som inleds försiktigt, men som stadigt byggs på mot en överraskande kraftig final. En annan låt som jag är mycket förtjust i är Kiss. Att jag har fastnat extra mycket för just de två låtarna beror säkerligen till stor del på att de påminner mig om ett av mina absoluta favoritband på senare år: kanadensiska Arcade Fire.
Jag vill gärna också lyfta fram låtarna Insomnie och Je connais. Den senare ett av skivans mest stillsamma spår.
En t’attendant är en varierad skiva. Möjligtvis kan man anmärka på att det är lite väl lätt att peka på influenserna och att göra jämförelser med andra artister: att Mélanies eget uttryck inte riktigt är fullt utvecklat än. Men det är en synnerligen lovande debut och får hon fortsätta att jobba fram ett mer personligt tilltal i sin musik, ja då ser jag inget som hindrar att hon kommer att kunna uträtta storverk på skiva – precis som hon redan gjort på film. Återigen: det tycks som att hon fått allt.
Här är en länk till videon till låten En t’attandant
BleuBlancRouge 