Det blev inget bloggande under min nyss avslutade tvåveckorssemester i Italien, men helt overksam var jag inte. Utsträckt i solsängen, under parasollet och med Medelhavets skvalpande vågor som rogivande ljudkuliss fick jag äntligen lite tid att ta mig an den där växande (och lite dåligt samvete-framkallande ”att läsa”-högen. En av de böcker jag till slut fick tid att läsa var Ät mig av Agnès Desarthe.
Jag måste erkänna att jag kände lite svagt intresse för den på förhand. Kanske för att jag har tyckt att den har skrikit lite chick-lit, en genre som hittills inte sagt mig så mycket. Och visst är det lite chick-lit över Ät mig, men i en intelligentare tappning. Och det vore rent av oförskämt att avfärda den som ren chick-lit. Under läsningen av Ät mig öppnas nämligen ett emotionellt bråddjup som jag inte riktigt var beredd på.
Berättelsen som öppnar längs en stig som tycks leda rakt mot det rosaskimrande skiftar flera gånger karaktär och stämning. Från lättsamt till komplicerat, från de snålvattenframkallande och lustfyllda matlagningsskildringarna till de smärtsamma besöken i huvudpersonens förflutna, från det vardagligt triviala till det svårmodigt filosofiska.
Det finns så många bottnar i denna historia som för min del för tankarna till såväl Kajsa Ingemarssons Små citroner gula som till Lionel Shrivers Vi måste tala om Kevin. Det säger en del om den tematiska och känslomässiga spännvidden. Denna dubbelsidighet är bokens stora styrka – men också dess svaghet. Bitvis känns det lite väl splittrat. Kanske hade det varit bättre att låta texten löpa över hundratalet sidor till för att få blandningen att kännas helt friktionsfri och utan vissa fula sömmar i kanterna? Jag kan tycka att texten och berättelsen inte riktigt flyter på helt som den ska i alla lägen. Oftast är det inga problem, men ibland är det det.
Ät mig handlar om Myriam, en kvinna i fyrtioårsåldern mer eller mindre på en känslomässig botten i livet. Som en sista chans till en nystart startar hon på egen hand en liten restaurang i Paris. Mest eftersom hon har fått för sig att det enda hon duger till är att laga mat. Skuldsatt upp över öronen blir restaurangen bokstavligt talat den centrala platsen i hennes liv – hon till och med bor där.
Myriam har ingen aning om hur hon ska få verksamheten att fungera och att anställa någon för att hjälpa till är helt otänkbart. Hjälpen kommer ändå – från det mest oväntade av håll. I takt med att restaurangbitarna i hennes livspussel sakteliga faller på plats kan hon också ta tag i att bearbeta den hemska hemlighet hon bär på och som mer eller mindre ödelagt hennes liv.
Det jag verkligen gillar med Ät mig är att den låter sin protagonist vara en riktigt komplicerad person genom hela berättelsen. Självklart utvecklas och växer hon längs vägen, men Agnès Desarthe väjer hela tiden från den där helt rosaskimrande stigen.
Ät mig var visade sig inte alls vara den bok jag hade förväntat mig. Det var inte heller den lättsamma semesterläsning jag hade föreställt mig att det var. Jag kom flera gånger under läsningen av boken på mig med att ligga där i solgasset med en klump i magen. Men det gör inget. Ät mig var en positiv överraskning för mig ändå.
Det är dessutom i grund och botten en positiv berättelse om att övervinna stora problem och sorger och att växa i mötet med andra människor. Låt dig inte avskräckas av de mörka stråken. Det ÄR en bok som passar för hängmattan i sommar. Förvänta dig bara inte en helt rak och okomplicerad dans på rosor.
BleuBlancRouge 