Det kan ju inte bli vinst varje gång…

Okej, hittills har jag (nästan uteslutande) ägnat mig åt att tipsa om bra saker. Bra skivor man bör lyssna på, bra böcker man bör läsa och bra filmer man bör se. Det känns onekligen mest positivt och konstruktivt så. I dag vänder jag dock på perspektivet och tipsar om en film man bör undvika. Den typen av tips kan ju också fylla sin funktion, som en hjälp till att undvika de populärkulturella fallgroparna som definitivt finns där längs vägen.

Normalt sett brukar jag vara förlåtande när det gäller fransk populärkultur, men i det här fallet ser jag inga förmildrande omständigheter. Jag pratar om Yann Samuells film L’âge de raison från ifjol som tidigare denna månad släpptes på svensk dvd under titeln Brev från min barndom. På beskrivningen lät det som en potentiellt småputtrig film och eftersom jag gillade Samuells aviga och mycket personliga, mörka romantiska komedi Jeux d’enfants (Love Me If You Dare på svensk dvd) från 2003 hade jag vissa förväntningar på den.

Förväntningar som inte ens i närheten av infriades. Brev från min barndom påminner förvisso en hel del om Jeux d’enfants i berättarstil, Yann Samuell har en personlig visuell stil som påminner om både Jean-Pierre Jeunets och Jaco Van Dormaels (tänk Amélie korsad med Toto le heros). Den här gången går det dock helt överstyr med de visuella infallen.

Det är som att Samuell insett att storyn inte håller och förtvivlat försöker kompensera det med ett bildmässigt bländverk. Det lyckas inte. Resultatet blir en forcerad och ofokuserad film som brister på alla plan. Hur en skådespelare som Sophie Marceau kunde nappa på att vara med i den här soppan är en gåta. Men med är hon i alla fall.

Hon spelar en speedad och till synes känslokall karriärkvinna. Hon är en stentuff förhandlare och tar så att säga ”inga fångar” när det gäller affärer. Bakom den hårda fasaden döljer sig dock något annat och detta något börjar pocka på uppmärksamhet när hon på sin 40-årsdag får ett speciellt brev. Brevet kommer från henne själv. Hon skrev det till sitt vuxna jag när hon var bara sju år gammal. Innehållet i brevet sätter igång en process i vilken hon långsamt börjar fundera på sin livssituation och vad hon verkligen vill få ut av livet. Som sagt, det låter som en potentiellt småputtrig historia men låt dig inte luras av det. Berättelsen håller inte ihop, karaktärerna känns inte trovärdiga och personregin är svag. Använd de där 90 minuterna till något bättre i stället.

Sommar, sommar, sommar

Midsommarnattens köld är hård/stjärnorna gnistra och glimma. Nja, fullt så illa var det naturligtvis inte, men i vanlig ordning var det inget vidare väder där jag valde att fira midsommar. I det här fallet i hemmets lugna vrå.

Den senaste midsommaraftonen jag kan komma ihåg att det var bra väder var 1994. Jag har säkert upplevt bra midsommarväder någon gång till efter det, men den där midsommaraftonen 1994 har etsat sig fast i mitt minne. Alla fotbollsintresserade svenskar vet vad jag pratar om. Det var ju den där varma midsommarnatten då vi enligt Arne Hegerfors ”firade midsommar i Pontiac Silver Doom”, natten då Sverige besegrade Ryssland med 3-1 (i Pontiac Silver Dome som den där jättearenan utanför Detroit såklart egentligen heter) och tog det första riktiga steget på vägen mot det sensationella VM-bronset några veckor senare.

Jag får gåshud på armarna och en nostalgins tår i ögonvrån bara av att tänka på det. Men nu ska vi inte fastna i ”När vi gräver guld i USA”-nostalgi. Även om det faktiskt finns en svenskfransk koppling till det världsmästerskapet som gör att detta inlägg trots allt försvarar sin plats på denna blogg. Kalenderbitaren drar sig kanske till minnes att Sverige och Frankrike faktiskt spelade i samma VM-kvalgrupp inför VM 1994.

Trots att Frankrike klarade de inbördes mötena lite bättre, en seger och en oavgjord match, så var det Sverige och Bulgarien som till slut gick vidare från gruppen. Frankrike som hade de två sista matcherna på hemmaplan och bara behövde en poäng för att gå vidare lyckades förlora båda, den sista mot just Bulgarien via ett mål i slutsekunderna, och missade VM-festen i USA. Det skulle som bekant gå betydligt bättre för Frankrike fyra år senare då VM avgjordes på hemmaplan. Men nu skulle det som sagt inte handla om fotboll.

Det jag egentligen skulle skriva om, innan jag förirrade mig in på sidospåret fotboll, var att jag valde att möta sommaren – för det är så jag ser på midsommarhelgen (lustigt namn på en helg då sommaren som regel inte ens på riktigt har börjat, förresten), som den helg då vi möter sommaren, lite på samma sätt då vi på valborg möter våren – med att se om Eric Rohmers En sommarsaga (Conte d’été) från 1996, den tredje delen i hans årstidssvit.

Den minnesgode drar sig till minnes att jag ägnade delar av valborgsmässoaftonen åt att se En vårberättelse. På samma sätt planerar jag att se höstfilmen framåt hösten och vinterfilmen (surprise, surprise) till vintern. Är dock inte lika säker på exakt när jag ska se dem. Det finns ju inte några självklara helger att hänga upp mötet med hösten och vintern på. Några idéer kära läsare?

Men ska det alltså handla om En sommarsaga. Det är ännu en typisk Rohmer-film. Det vill säga pratig, långsam och insiktsfull. Den yttre handlingen är avskalad men på det psykologiska planet händer det desto mer. En sommarsaga handlar om Gaspard, en timid och ganska blyg ung herre med musikerdrömmar. Han åker till en semesterort i Bretagne för att tillbringa några sommarveckor där.

Meningen är att han där ska stråla samman med en flicka han är intresserad av och lite vagt har stämt träff med. När han anländer är hon inte där och den tillbakadragne Gaspard håller sig för sig själv. Han får dock kontakt med den betydligt med försigkomna servitrisen Margot och de två utvecklar en stark vänskap. Efter ett tag inleder Gaspard dessutom en liten sommarromans med Margots väninna Solène. När flickan han egentligen reste till den lilla staden för till slut dyker upp står Gaspard inför ett riktigt dilemma. Han har utvecklat känslor för alla tre flickorna och vet inte riktigt hur han ska agera.

Krångligare än så är inte handlingen i filmen. I Hollywoodhänder hade det kunnat bli banalt, lättköpt och konstruerat, men nu handlar det om en Rohmer-film. Ytterst få, om ens någon, regissör har varit lika skickliga som Rohmer på att få enkla och vardagliga samtal mellan människor att kännas så naturliga och autentiska. Det finns inte en falsk ton i samspelet mellan de olika karaktärerna i hela filmen.

Det är så varmt, inkännande och humanistiskt skildrat att man som åskådare hålls ständigt fängslad av berättelsen, trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Rollfigurerna pratar med varandra, that’s it. Men dialogerna är så välskrivna och samtalen så intressanta att det räcker.

Som den intellektuella filmskapare han nu var ser Rohmer dessutom till att göra dialogerna rejält mångbottnade. Genom dialogerna säger han massor inte bara om de olika karaktärerna, utan också om oss människor i allmänhet. Och inte blir det sämre av Rohmers fingertoppskänsla när det gäller valet av inspelningsplatser och exteriörer. De somrigt vackra Bretagnelandskapen utgör en perfekt fond för de där samtalen. Och filmen fick mig på osvikligt somrigt humör – även om jag såg den under ackompanjemang av regnets smattrande mot fönsterblecken.

Att försöka leva som man lär

I mina ögon finns det få saker som slår ett stort mästerskap i fotboll. Varje gång det vankas världs- eller europamästerskap i fotboll sitter jag som klistrad vid tv-apparaten och ser så många matcher jag bara kan. Det spelar ingen roll om Sverige är med eller inte, det är precis lika intressant och spännande ändå. Varje enskild match en potentiell höjdare. Det är bara det att detta hittills bara har gällt fotboll för herrar. Så pass sterotypt och fördomsfullt har jag agerat på den fronten. Visst, jag rycktes som de flesta andra fotbollsintresserade med i den kortvariga hysterin som skapades runt det svenska damlandslaget i fotboll inför hemma-VM 1995 och under vägen mot det där härliga silvret i VM 2003, men utöver det har jag förhållit mig pinsamt kallsinnig till mästerskap i damfotboll. Trots att jag predikar och står för jämställdhet på alla nivåer. Skärpning anmodas, så nu när det är dags för ett nytt världsmästerskap i fotboll för damer tänkte jag göra ett försök att leva som jag lär. Nu ska jag ta och behandla det mästerskapet på samma sätt som jag närmade mig förra sommarens VM för herrar. Det vill säga att se alla matcher jag kan se. I motsats till förra sommarens VM-fest är dessutom både Sverige och Frankrike kvalificerade. Bara en så’n sak borde glädja en svensk Frankrikeentusiast som undertecknad. Så nu under eftermiddagen har jag suttit och tittat på invigningsmatchen mellan Frankrike och Nigeria, en match som glädjande nog för oss frankofiler slutade 1-0. Rättvist dessutom, kan jag tillägga. Frankrike spelar sin nästa match på torsdag mot Kanada. för Sveriges del inleds VM mot Colombia på tisdag eftermiddag. Tyvärr så är det en av de matcher som jag inte kommer att kunna se, men jag hoppas att så många som möjligt av de som har möjlighet att se matchen också kommer att göra det. Damfotbollen är definitivt värd mycket mer uppmärksamhet än den redan får. Premiärmatchen mellan Frankrike och Nigeria var exempelvis tagvis riktigt underhållande. Det gäller bara att sluta upp med att jämföra damfotboll och herrfotboll med varandra. Det är på många sätt två olika varianter av samma sport – båda med sina för- och nackdelar och underhållande på olika sätt.

Ingen riktig kvinna

Det var riktigt länge sedan jag läste en så här arg skönlitterär bok. En anledning till det är naturligtvis att jag läst förhållandevis få romaner överhuvudtaget de senaste säg två åren. Den tid till bokläsande som jag tyckt mig ha har i stället tagits i anspråk av övervägande faktaredovisande och inte särskilt känslostark jobbrelaterad facklitteratur.

De senaste veckorna har jag dock märkt att jag vridit upp tempot en aning i min skönlitterära konsumtion. Nu senast den överraskande arga, lilla romanen Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat. Det är en liten tryckkokare till roman och det går verkligen att känna ilskan puttra mellan raderna.

Till formen är det en brevroman. Eller kanske snarare ett romanbrev eftersom den består av ett enda, 171 sidor långt brev. Men det är på sätt och vis också en idéroman, en sorts modern förlängning av Simone de Beauvoirs feministbibel Det andra könet. I den skönlitterära formen för Virginie Mouzat likt de Beauvoir ett intressant och tankeväckande resonemang kring kön, könstillhörighet och samhällets roll i skapandet av stereotypa könsroller.

Den centrala frågeställningen i Ingen riktig kvinna är vad det är som gör en kvinna till kvinna. Är det biologiskt betingat eller handlar det egentligen mest om yttre samhälleliga normer och förutfattade meningar? Vi är med andra ord tillbaka i den klassiska frågan om kön är något man föds till eller som man blir.

Virgine Mouzat ställer frågan på sin spets genom att skala av sin huvudperson mycket av det som traditionellt brukar kallas kvinnligt och definiera en kvinna. Hon är förvisso lång, sexig och vacker, men är född så gott som helt utan reproduktionsorgan. De kvinnliga former hon har är resultatet av omfattande hormonbehandlingar.

Utåt sett tycks hon synnerligen framgångsrik, med ett fördelaktigt yttre och karriärsmässiga framgångar, men inombords är hon i flera betydelser helt tom. Hon är vilse i tillvaron och i sig själv. Brevet som utgör romanen är adresserat till en man som hon träffat och vill anförtro sig till.

Men Ingen riktig kvinna är mer än ”bara” ett nytt vedträ i den ständigt flammande genusdebattbrasan utan också en frontalattack mot ett utseendefixerat, ytligt och själsligt dött konsumtionssamhälle.

Det är en effektiv bok, skriven med ett rappt språk påeldat av den där ilskan. Men även om raseriet tycks vara själva bränslet är det en text med solklara lyriska kvaliteter. Virginie Mouzat tillåter sig ibland att bjuda på någon sorts karg språklig skönhet som både kontrasterar mot och rimmar bra med innehållets pendlande mellan hjärtskärande sorgsenhet och pulserande ilska.

Resultatet blir en synnerligen fascinerande och tankeväckande läsupplevelse. Virginie Mouzat har förmågan att skriva på ett sätt som får läsaren att på samma gång fyllas av en olustkänsla och en oemotståndlig lust att läsa vidare.

En t’attendant

Ingen ska komma och försöka övertyga mig om att världen är rättvis. Missförstå mig rätt, det ligger inte en massa bitterhet bakom orden, men det är helt uppenbart att en del människor tycks ha fått om inte allt så väldigt mycket.

Som Mélanie Laurent, till exempel. Hon är vacker, talangfull och framgångsrik. Hon ger helt enkelt intrycket av att vara allmänt lyckad. Mest känd är hon så klart som skådespelerska. För den stora, breda massan är hon förmodligen mest känd för sin roll som Shosanna Dreyfus i Quentin Tarantinos Inglorious Basterds, men redan innan dess var hon en firad stjärna i den frankfona världen efter flera uppmärksammade och hyllade insatser på den vita duken.

När hon sedan gav sig på att regissera också blev det naturligtvis också bra. Hon skrev och regisserade kortfilmen De moins en moins som visades inom tävlan i Cannes 2008 och Mélanie stod också bakom A ses pieds, den bästa filmen i X-Femmes-projektet – en serie feministiska erotiska kortfilmer, alla skrivna och regisserade av kvinnor, som premiärvisades på franska Canal+ i december 2008.

Nu har Mélanie gett sig på att förverkliga en dröm hon burit på sedan hon var 14. En dröm om att bli sångerska. Hennes första album ”En t’attendant” nådde de franska skivdiskarna i början av maj månad i år och den är -såklart – utmärkt. Förvisso inte fantastisk som vissa av hennes skådespelarinsatser, men utmärkt. Och bitvis riktigt, riktigt bra.

För att understryka hennes multibegåvning så har hon, i motsats till vissa andra sjungande skådespelerskor (och skådespelare, för den delen), naturligtvis skrivit låtarna själv. Som sagt, vissa tycks ha fått allt.

Det ligger som sagt ingen bitterhet bakom mitt konstaterande av detta, men kanske är det just bitterhet som ligger bakom en del av mottagandet av skivan i hemlandet. Den har nämligen inte alls blivit den framgång den förtjänar att bli – och som den förväntats bli.

Mottagandet av skivan har i på sina håll varit syrligt och i vissa fall direkt elakt. Mélanie var till exempel nyligen inblandad i en rejäl kontrovers med France Inter. Hon tvingades på grund av sjukdom ställa in en planerad intervju och en av programledarna svarade med att offentligt, på bästa sändningstid, håna henne.

Det kanske finns lite jante i fransmännen också? Vissa tycks i alla fall inte kunna acceptera att det går för bra för en annan person. Framförallt om det rör sig om en kvinna. Efter att Mélanie gick i svarsmål var under alla omständigheter diskussionerna igång – och kontroversen ett faktum.

En t’attendant består av tio låtar, inramade av två fantastiskt vackra, instrumentala pianostycken. Om det är till tröst för alla de som tycker att Mélanie kanske är lite för lyckad vet jag inte, men helt klart är att det vilar ett sorgset stråk över hela skivan. De fint utmejslade melodierna går i moll och texterna rör bland annat ämnen som uppbrott och ensamhet. Men likafullt utstrålar skivan hela tiden värme.

Emellanåt, framförallt i sina mest avskalade stunder, påminner Mélanies ordrika kompositioner om Carla Brunis finfina album Quelqu’un m’a dit. Andra stunder känns det mer som något av Charlotte Gainsbourg. Hela tiden dock med tydligt doft av den anglosaxiska kultursfären, vilket inte är så märkligt eftersom den irländske artisten Damien Rice och Joel Shearer från Los Angeles-bandet Pedestrian delar på producentskapet och har varit med och skrivit låtarna. Damien Rice medverkar dessutom som duettpartner på två av låtarna – märkligt nog är de just de två som särskiljer sig som skivans minst lyckade.

Bäst är i mitt tycke titelspåret. En atmosfärrik sak som inleds försiktigt, men som stadigt byggs på mot en överraskande kraftig final.  En annan låt som jag är mycket förtjust i är Kiss. Att jag har fastnat extra mycket för just de två låtarna beror säkerligen till stor del på att de påminner mig om ett av mina absoluta favoritband på senare år: kanadensiska Arcade Fire.

Jag vill gärna också lyfta fram låtarna Insomnie och Je connais. Den senare ett av skivans mest stillsamma spår.

En t’attendant är en varierad skiva. Möjligtvis kan man anmärka på att det är lite väl lätt att peka på influenserna och att göra jämförelser med andra artister: att Mélanies eget uttryck inte riktigt är fullt utvecklat än. Men det är en synnerligen lovande debut och får hon fortsätta att jobba fram ett mer personligt tilltal i sin musik, ja då ser jag inget som hindrar att hon kommer att kunna uträtta storverk på skiva – precis som hon redan gjort på film. Återigen: det tycks som att hon fått allt.

Här är en länk till videon till låten En t’attandant

http://www.youtube.com/watch?v=Zwb8hXlUE1E

Tombé pour Daho

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.

Kan man älska ett varuhus?

Hej! Jag heter Mattias och jag är FNAC-oman. Det är bara att erkänna. Mönstret är tydligt. Det första jag gör när jag kommer till Paris, efter att ha checkat in på det lilla och oansenliga hotell vid Place d’Italie som jag har kommit att betrakta som mitt hem i Paris, är att ta métron från Place d’Italie till Charles de Gaulle-Etoile – jag tar alltid 6:an eftersom man då slipper byta vid kroniskt överbelamrade Concorde eller Franklin D. Roosevelt, även om restiden kanske blir längre – och sedan promenera längs Champs-Élysées ner till FNAC-butiken (efter kanske halvannan timme där brukar nästa stopp bli PSG-butiken några hundra meter längre ner på andra sidan paradgatan, så’n vanemännsika är jag…). Under min nyligen avslutade semester i Toscana gjorde jag och min fru en dagstur till Florens. En liten utflykt som jag verkligen såg fram emot, inte bara för all berömd konst och stadens mytomspunna skönhet – eller för att Florens glassfestival just då pågick för fullt – utan också för att Florens är en av de få städer i Italien som har ett FNAC! Nu visade det sig att FNAC låg en bit utanför staden och att det skulle ta cirka 40 minuter med buss, enkel resa, att ta sig dit så det blev inget FNAC-besök. Lite motvilligt lät jag mig övertalas om det orimliga i att lägga så stor del av några timmars besök i Florens på att åka buss till ett köpcenter. Hon hade såklart helt rätt, men nog smärtade det lite. Nu fick vi en riktigt trevlig vistelse i Florens ändå, så jag är mycket nöjd. Men det är klart, jag hade hemskt gärna kunnat lägga FNAC i Florens till den rad av olika FNAC i världen som jag har besökt. En rad som i skrivande stund omfattar Bryssel (mitt första FNAC som därmed har en speciell plats i mitt hjärta), Milano, Nice, Marseille – och då Paris. Här tänkte jag nu bjuda på min topp tre-ranking (jag är inte bara FNAC-oman utan listoman också…) över Paris FNAC-butiker.

1. FNAC CHAMPS-ELYSEES (Ingen överraskning att den placerar sig etta med tanke på min beskrivning över hur mina Parisbesök brukar inledas. Synnerligen bra sortiment när det gäller skivor och filmer och en strategiskt placerad cafédisk för nödvändiga pauser i botaniserandet i det franska audiovisuella populärkulturella utbudet. Dessutom har jag fåt en känsla av att prisnivån faktiskt är aningen lägre här än på de övriga FNAC-butikerna. Dock är avsaknaden av en bokavdelning ett minus)

2. FNAC MONTPARNASSE (Bra belägen på trevliga Rue de Rennes och har i motsats till butiken på Champs-Élysées en bokavdelning. Skiv- och filmavdelningarna är dock inte lika välsorterade. Charmig planlösning över flera plan)

3. FNAC FORUM-LES HALLES (Är väl egentligen den största butiken och den har välsorterade skiv-, film- och bokavdelningar. Jag kan dock inte låta bli att tycka att hela Les Halles-komplexet är ganska osexigt och det drar ner helhetsintrycket. Brukar dock, naturligtvis, hamna även här vid alla Parisbesök)

Summa summarum är dessa tre butiker, eller kanske främst deras frestande utbud, ansvariga för åtskillig ångest när det gäller att hålla sig inom gränserna för tillåten vikt på bagaget inför hemresan.

En uppvisning i skådespeleri

Här kommer ett tips inför tv-kvällen. Missa för allt i världen inte Jag har älskat dig så länge, den franske författaren och regissören Philippe Claudels långfilmsdebut, som visas på SVT ikväll. Uppmaningen gäller naturligtvis i första hand dig som till äventyrs inte redan sett den, men även den som har sett den gör klokt i att se den igen. Det är nämligen en film som vinner på att ses fler gånger. Precis som i Claudels romaner är så mycket outtalat och dolt mellan raderna att nya detaljer i skeendet avslöjas för varje återbesök.

Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) är en uppvisning i återhållsamhet. För även om berättelsen i sig är synnerligen känslostark är Claudels regi stramt hållen. Dialogen är avskalad och det yttre skeendet inte särskilt avancerat. Det inre, psykologiska spelet är dock desto mer utvecklat. Tack vare de fantastiska skådespelarna, med Kristin Scott Thomas (i sitt livs roll) och Elsa Zylberstein i spetsen, ges berättelsen närhet, liv och suverän nerv. Och det är fullständigt trovärdigt. Allt med mycket små medel och helt utan åthävor.

Jag har älskat dig så länge handlar om Juliette, en nedbruten kvinna (en grå själ för att parafrasera Claudels hyllade genombrottsroman) som just har släppts fri efter att ha avtjänat ett 15-årigt fängelsestraff. Exakt vilket brott hon har begått får man inledningsvis inte reda på, men det står snabbt klart att hon bär på ett enormt ok av skuld. Hennes föräldrar har förskjutit henne och i samhällets ögon är hon för alltid stigmatiserad av vad det som hänt.

Den enda som tycks vilja ge henne någon form av stöd är lillasystern Léa som låter henne i sitt och sin familjs hus. Sakta, sakta börjar Juliette ta små,små steg mot att återanpassas till ett samhälle utanför murarna – och inte minst att komma till ro med sig själv inför vad hon har gjort. Samtidigt kämpar också den betydligt yngre Léa, som av föräldrarna förbjöds att besöka Juliette i fängelset, med lära känna och förstå sin syster.

Stilen och tonen i Philippe Claudels välskrivna manus känns igen från hans prosa. Liksom det centrala temat om skuld, botgöring och om människors tendens att döma andra. Teman som han på ett personligt plan kom mycket nära under sina elva år som lärare på fängelser. Han har själv sagt att han aldrig hade kunnat skriva böcker som Grå själar och Brodecks rapport, eller gjort en film som Jag har älskat dig så länge utan de erfarenheterna.

Jag har älskat dig så länge är först och främst en sorts emotionellt intensivt kammarspel, en skådespelardriven karaktärsstudie. Men mellan raderna framträder också en dos tämligen vass samhällskritik. Allra mest är det Kristin Scott Thomas film. Hon har aldrig varit bättre – och det säger en hel del med tanke på att vi pratar om en skådespelare som aldrig gör en dålig roll och definitivt får räknas till sin generations främsta.

Fångad av en stormvind

Vad sägs om en klassiker såhär på torsdagskvällen? En riktig nostalgitripp, inte minst för oss uppväxta på 80-talet, och en av de där låtarna som en gång i tiden ledde mig in på frankofilins väg. Ouragan var prinsessan Stéphanies första singel och blev en 1986 formidabel succé i främst Frankrike, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Men egentligen var det inte tänkt att Stéphanie skulle göra den. Den i den frankofona världen synnerligen framgångsrika låtskrivaren Romano Musumarra skrev den till Jeanne Mas, men hon ville inte spela in den. Ett misstag skulle det visa sig. Inte i nivå med den där skivbolagschefen som nobbade Beatles med motiveringen att gitarrpop var ute kanske, men ett misstag. När Jeanne Mas tackade nej vände sig Romano Musumarra till Stéphanie och efter en tids övertalning tackade hon ja.

Till Jeanne Mas försvar kan man tillägga att ingen annan heller riktigt hade uppfattat låtens potential. Det spelades exempelvis inte in någon riktig musikvideo till låten när den skulle lanseras – och då pratar vi ändå om 80-talet, den tid då musikvideon kanske var som allra viktigast. Den video som syns i klippet nedan gjordes först när låten hade börjat röra på sig på listorna. Det är väl inget mästerverk till video, men den hade säkert sin del i låtens framgångar. Och framgångsrik blev den. Den toppade till exempel den franska försäljningslistan för singlar i tio veckor i rad och blev till slut 1986-års näst mest sålda singel i Frankrike. Lite plåster på såren för Jeanne Mas del var att det var hennes Rouge et noir (även den skriven av Romano Musumarra) som efter de där tio veckorna avlöste Ouragan på singellistans förstaplats.

Även om det är fel att avfärda Stéphanie som ett one hit-wonder, uppföljaren Flash blev exempelvis också en hyfsad listframgång, så är det väl främst genom Ouragan vi kommer ihåg henne. Åtminstone som artist. Så häng med på en trip down memory lane. Eller hur nu motsvarande uttryck på franska lyder. Kommer för tillfället inte på det – men det kan kanske någon av er bloggläsarvänner bistå med…

En överlag välsmakande, men lätt melankolisk litterär måltid

Det blev inget bloggande under min nyss avslutade tvåveckorssemester i Italien, men helt overksam var jag inte. Utsträckt i solsängen, under parasollet och med Medelhavets skvalpande vågor som rogivande ljudkuliss fick jag äntligen lite tid att ta mig an den där växande (och lite dåligt samvete-framkallande ”att läsa”-högen. En av de böcker jag till slut fick tid att läsa var Ät mig av Agnès Desarthe.

Jag måste erkänna att jag kände lite svagt intresse för den på förhand. Kanske för att jag har tyckt att den har skrikit lite chick-lit, en genre som hittills inte sagt mig så mycket. Och visst är det lite chick-lit över Ät mig, men i en intelligentare tappning. Och det vore rent av oförskämt att avfärda den som ren chick-lit. Under läsningen av Ät mig öppnas nämligen ett emotionellt bråddjup som jag inte riktigt var beredd på.

Berättelsen som öppnar längs en stig som tycks leda rakt mot det rosaskimrande skiftar flera gånger karaktär och stämning. Från lättsamt till komplicerat, från de snålvattenframkallande och lustfyllda matlagningsskildringarna till de smärtsamma besöken i huvudpersonens förflutna, från det vardagligt triviala till det svårmodigt filosofiska.

Det finns så många bottnar i denna historia som för min del för tankarna till såväl Kajsa Ingemarssons Små citroner gula som till Lionel Shrivers Vi måste tala om Kevin. Det säger en del om den tematiska och känslomässiga spännvidden. Denna dubbelsidighet är bokens stora styrka – men också dess svaghet. Bitvis känns det lite väl splittrat. Kanske hade det varit bättre att låta texten löpa över hundratalet sidor till för att få blandningen att kännas helt friktionsfri och utan vissa fula sömmar i kanterna? Jag kan tycka att texten och berättelsen inte riktigt flyter på helt som den ska i alla lägen. Oftast är det inga problem, men ibland är det det.

Ät mig handlar om Myriam, en kvinna i fyrtioårsåldern mer eller mindre på en känslomässig botten i livet. Som en sista chans till en nystart startar hon på egen hand en liten restaurang i Paris. Mest eftersom hon har fått för sig att det enda hon duger till är att laga mat. Skuldsatt upp över öronen blir restaurangen bokstavligt talat den centrala platsen i hennes liv – hon till och med bor där.

Myriam har ingen aning om hur hon ska få verksamheten att fungera och att anställa någon för att hjälpa till är helt otänkbart. Hjälpen kommer ändå – från det mest oväntade av håll. I takt med att restaurangbitarna i hennes livspussel sakteliga faller på plats kan hon också ta tag i att bearbeta den hemska hemlighet hon bär på och som mer eller mindre ödelagt hennes liv.

Det jag verkligen gillar med Ät mig är att den låter sin protagonist vara en riktigt komplicerad person genom hela berättelsen. Självklart utvecklas och växer hon längs vägen, men Agnès Desarthe väjer hela tiden från den där helt rosaskimrande stigen.

Ät mig var visade sig inte alls vara den bok jag hade förväntat mig. Det var inte heller den lättsamma semesterläsning jag hade föreställt mig att det var. Jag kom flera gånger under läsningen av boken på mig med att ligga där i solgasset med en klump i magen. Men det gör inget. Ät mig var en positiv överraskning för mig ändå.

Det är dessutom i grund och botten en positiv berättelse om att övervinna stora problem och sorger och att växa i mötet med andra människor. Låt dig inte avskräckas av de mörka stråken. Det ÄR en bok som passar för hängmattan i sommar. Förvänta dig bara inte en helt rak och okomplicerad dans på rosor.