Je suis qu’un soul man

Jag sitter här på en buss på färd mot Göteborg där Hagabion idag kickar igång sin franska filmhelg med att förhandsvisa François Ozons Potiche. Ska bli spännande att se den.

Som så många gånger förr det senaste året när det är soligt och vackert väder ute väljer jag att lyssna på den unge (28 i år) franske Motownfanatikern Ben l’oncle souls självbetitlade debutskiva från i fjol. Faktum är att det på tre dagars när är exakt ett år sedan den släpptes.

Det här med Motownnostalgi är inget okänt fenomen. Den mer namnkunnige amerikanske soulmusikern Raphael Saadiq har sitt eget projekt där han med sina nyskrivna låtar jobbar sig genom soul- och funkmusikens historia. Lyssna gärna på den månadsgamla plattan Stone Rollin’.

Frågan är dock om inte den Tours-bördige Benjamin Duterde, som Ben l’oncle souls riktiga namn lyder, slår Saadiq på fingrarna. Jag tycker i alla fall det. Han nådde uppmärksamhet för första gången genom att göra Motownifierade covers av kända rocklåtar, vilka gavs ut på en ep med namnet Soul Wash.

Det enda av spåren från den som fick hänga med till debutalbumet är den fantastiska tolkning av White Stripes Seven Nation Army som inleder detsamma. För övrigt är det nyskrivna låtar på både engelska och franska som gäller. Nyskrivna låtar i gammal stil, vill säga.

För mig som delar kärleken till det 50- och 60-talens Motownsound med artisten i fråga är det en härlig skiva att lyssna på. Ett lyckopiller som jag ständigt återkommer till. Inte minst, som sagt, när det är vackert väder. Det är en skiva full av varm, somrig och kärleksfullt livsbejakande musik och han sjunger med sin stämma någonstans mellan Stevie Wonder och Ray Charles med övertygande inlevelse.

Lika övertygande på engelska som franska. Det går såklart att invända att det är föga nyskapande att ägna sig åt att återskapa svunna tiders redan välkända sound, men vad spelar originalitet för roll när det är så här bra? Samtidigt kan jag också lockas av tanken på vad han hade kunnat göra med ett mer modernt material och sound. Men det kommer nog det också, tids nog.

För tillfället är jag mer än nöjd med hans musik som den är. Jag säger som Ben l’oncle soul sjunger i albumets andra låt, programförklaringen Soul Man: ”Je suis qu’un Soulman”. Det räcker gott i det här fallet.