Som ni alla vet är det inte alltid så lätt att vara frankofil i Sverige. Sannerligen inte när det gäller film. Det kan gå långa perioder mellan de franska filmer som får svensk biodistribution. Och läget har definitivt inte blivit bättre på senare år. Därför är det extra glädjande att det denna helg, för tredje helgen i rad, är premiär för en i alla fall i original franskspråkig film – den animerade belgiska filmen Panik i byn som hade premiär förra helgen visas ju dubbad till svenska – på de svenska biograferna.
Den här gången handlar det om komedin Vackra lögner (De vrais mensonges i original). Det är det det andra samarbetet mellan regissören Pierre Salvadori och den alltid lika förtjusande Audrey Tautou efter Priceless (Hors de prix) från 2006 – som faktiskt också biodistribuerades här i Sverige.
Vackra lögner är en lätt farsanstruken romantisk förvecklingskomedi av det inte alltför engagerande slaget. Den utspelar sig i en soldränkt icke specificerad sydfransk (får man förmoda) liten hamnstad. Audrey Tautou spelar Emily som tillsammans med en kollega driver en, som det verkar, framgångsrik damfrisering. De har anställt Jean (spelad av Sami Bouajila), en lite försynt allt-i-allo som helst håller sig i bakgrunden.
I smyg är han dock passionerat förälskad i den lite svala Emily. Jean skriver ett anonymt kärleksbrev till henne. Det slumpar sig så att hon öppnar brevet inför hans ögon och han kan bara förtvivlat se på när hon omedelbart kastar bort det. Brevet kommer dock till användning när Emily desperat försöker hitta på ett sätt att muntra upp sin mamma Maddy (spelad av Nathalie Baye) som trots att det har gått flera år inte kommit över att hennes man lämnade henne.
Emily skriver av Jeans brev och skickar det anonymt till Maddy, som ett försök att få henne att tro att hon har en beundrare och på så vis till slut komma över den flyktade mannen. Taktiken fungerar. Åtminstone inledningsvis. Men när Emily inser att hon snart behöver skriva fler brev till Maddy – och dessutom ovetandes om att det var Jean som skrev det första brevet lyckas få honom involverad i historien, blir situationen riktigt snurrig och nätet av lögner allt svårare att inte snärjas i.
Jag vet hur det är med er, men jag har noterat att jag har en tendens till en betydligt mer förlåtande attityd till franska och frankofona filmer bara just för att de är det. Det är klart att det görs rena skräpfilmer i Frankrike också, men jag är sällan lika hård mot dem som likvärdiga säg amerikanska eller svenska filmer. Den där franskheten blir lite av en förmildrande omständighet. Inte helt konsekvent, jag vet.
Vackra lögner är ett typexempel. Det är verkligen ingen bra film. Historien känns långsökt, den är tidvis oerhört orytmiskt klippt, kemin mellan skådespelarna hackar och det är inte särskilt trovärdigt. Men likförbaskat gick jag ut ur biosalongen med ett litet leende på läpparna. Språket, de vackra miljöerna – och Audrey Tautou – räckte för att jag ändå skulle känna att den var värd att lägga sina 105 minuter av mitt liv på. Känner ni igen er i resonemanget?
Vackra lögner påminner i stämningsläge en hel del om Priceless (som var bättre men som jag i ärlighetens namn inte heller var direkt överförtjust i). Redan Priceless hade ett svalt och distanserat drag över sig. Den filmen räddades främst av att kemin mellan Audrey Tautou och Gad Elmaleh var så bra.
Vackra lögner känns inte bara sval och distanserad utan rent ut elak. Ingen av karaktärerna känns särskilt älskvärd och det är så klart ett riktigt stort problem i en romantisk komedi. Så för första gången i denna bloggs förvisso korta historia kommer det jag skriver om inte mynna ut i en rekommendation om att se, höra eller läsa. Och om du ändå tycker att Vackra lögner verkar lite intressant kan du lika gärna vänta tills den släpps på dvd. Det brukar inte gå så lång tid mellan bio och dvd numer.
BleuBlancRouge 