Vårkänslor

Knappt hade valborgssångerna klingat ut innan vädrets makter slog tillbaka, men likafullt är det nu officiellt vår i vårt avlånga land. För att möta våren på ett riktigt fint sätt valde jag häromdagen att se om Eric Rohmers pärla En vårberättelse (Conte de printemps) från 1990.

Rohmer, som sorgligt nog avled i början av förra året, var en av de mest framträdande regissörerna som kom fram när den nya vågen sköljde fram över den franska filmen med början i skarven mellan 50- och 60-talen och han var verksam nära på ända in i det sista – hans sista film Astrée och Céladons kärlek (Les amours d’ Astrée et de Céladon) släpptes så sent som 2007. Mest känd är han förmodligen för filmen Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud) från 1969.

Eric Rohmer arbetade gärna i sviter. Min natt med Maud är exempelvis film fyra i en serie av sex moraliska berättelser och mellan 1981 och 1987 gjorde han sex filmer som alla byggde på varsitt ordspråk. När ordspråkssviten var fullbordad gav han sig i kast med ytterligare en löst sammanhållen filmserie, den här gången byggd kring de fyra årstiderna.

En vårberättelse var den första av de fyra. Det är en mycket typisk Rohmer-film – avskalad och pratig. Den synnerligen filosofiskt och litterärt lagde Rohmer var som regel mycket sparsam när det gäller den yttre handlingen. Ramberättelsen och det yttre skeendet var oftast av underordnad betydelse filmerna. För Rohmer var inte vad rollfigurerna gjorde – utan hur de kände och resonerade när de gjorde det – det viktigaste.

En naturlig följd av det är dialogen blev den enskilt viktigaste beståndsdelen i Rohmers filmer. Det är i dialogen det som sker sker och det är dialogen som driver berättelsen och karaktärerna framåt.

Det kunde ha blivit som karaktären Harry Moseby (spelad av Gene Hackman) säger i Arthur Penns film Dödligt utspel från 1975 säger ”jag såg en film av Rohmer en gång. Det var lite som att titta på när färg torkar”. (För ordnings skull bör det påpekas att Arthur Penn, som även han avled förra året, var ett stort fan av Rohmer). Alltså synnerligen tråkigt, men det blir det aldrig.

Rohmer som alltid strävade efter att allt skulle vara så naturligt som möjligt hade en fantastisk tonträff i sina dialoger. De var synnerligen välskrivna och konstruerade – men utan att kännas konstruerade. Självklart hjälpte det till att han samtidigt var en ypperlig personinstruktör och hade bra känsla när det gällde rollbesättningen av sina filmer.

Rohmers strävan efter så stor naturlighet som möjligt i sina filmer bidrog till skapandet av hans personliga berättarstil. En stil som En vårberättelse är ett bra exempel på. Den innehåller ingen pålagd musik, inga tvära och onaturliga klipp och inga närbilder. Scenerna är långa, det pratas nästan hela tiden och det händer egentligen ingenting.

Ändå blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det är snarare så att jag när filmen når sitt slut känner att den gärna hade fått vara lite längre eftersom jag inte hade haft något emot att få följa med rollfigurerna lite till för att få veta ännu lite mer om dem. Genom sina insiktsfulla dialoger skapade Rohmer komplexa och mångfacetterade karaktärer som alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i och identifiera sig med.

Ett centralt tema i En vårberättelse är som så ofta hos Rohmer mänskliga relationer. I samtalen mellan karaktärerna reflekterar Rohmer över livet och kärleken, men ger sällan eller aldrig några entydiga svar. Det mesta är öppet för tolkning, precis som det mesta i livet är.

Nivån på samtalet svävar ibland iväg mot det akademiskt teoretiskt, men det är egentligen inte så viktigt att kunna hänga med i de understundom rätt avancerade filosofiska resonemangen. I de scenerna är det inte vad som sägs, utan hur de olika karaktärerna reagerar, som är det väsentliga.

En vårberättelse handlar om Jeanne. Hon arbetar som filosofilärare på ett gymnasium i Paris. När filmen tar sin början har hon lånat ut sin lägenhet till sin kusin och eftersom hon är lite pedantiskt lagd har hon ingen större lust att bo i sin bortreste pojkväns ostädade lägenhet. Lösningen på problemet uppenbarar sig på en fest.

Där träffar hon musikstudenten Natacha, som erbjuder henne att sova i sin frånskilda pappa Igors lägenhet. Igor bor, när han inte är bortrest, som regel hos sin unga flickvän Eve. Det blir tidigt klart att Natacha inte är särskilt förtjust i Eve och att hon gärna skulle se att Igor slog sig samman med någon som Jeanne istället.

Situationen tar ordentlig fart när Igor oannonserat dyker upp och dessutom bjuder över Eve på middag. Genom de samtal mellan de fyra huvudpersonerna som följer får vi gradvis veta mer om dem. Vad som driver dem, hur de reagerar på de uppkomna situationerna och hur det påverkar relationen mellan dem.

En vårberättelse är naturligtvis inte en film för den actionsugne, men om du vill se en film som nedtonat och subtilt säger något om mänskliga relationer, kärleken och livet – då är En vårberättelse en film att kolla in.