Je suis qu’un soul man

Jag sitter här på en buss på färd mot Göteborg där Hagabion idag kickar igång sin franska filmhelg med att förhandsvisa François Ozons Potiche. Ska bli spännande att se den.

Som så många gånger förr det senaste året när det är soligt och vackert väder ute väljer jag att lyssna på den unge (28 i år) franske Motownfanatikern Ben l’oncle souls självbetitlade debutskiva från i fjol. Faktum är att det på tre dagars när är exakt ett år sedan den släpptes.

Det här med Motownnostalgi är inget okänt fenomen. Den mer namnkunnige amerikanske soulmusikern Raphael Saadiq har sitt eget projekt där han med sina nyskrivna låtar jobbar sig genom soul- och funkmusikens historia. Lyssna gärna på den månadsgamla plattan Stone Rollin’.

Frågan är dock om inte den Tours-bördige Benjamin Duterde, som Ben l’oncle souls riktiga namn lyder, slår Saadiq på fingrarna. Jag tycker i alla fall det. Han nådde uppmärksamhet för första gången genom att göra Motownifierade covers av kända rocklåtar, vilka gavs ut på en ep med namnet Soul Wash.

Det enda av spåren från den som fick hänga med till debutalbumet är den fantastiska tolkning av White Stripes Seven Nation Army som inleder detsamma. För övrigt är det nyskrivna låtar på både engelska och franska som gäller. Nyskrivna låtar i gammal stil, vill säga.

För mig som delar kärleken till det 50- och 60-talens Motownsound med artisten i fråga är det en härlig skiva att lyssna på. Ett lyckopiller som jag ständigt återkommer till. Inte minst, som sagt, när det är vackert väder. Det är en skiva full av varm, somrig och kärleksfullt livsbejakande musik och han sjunger med sin stämma någonstans mellan Stevie Wonder och Ray Charles med övertygande inlevelse.

Lika övertygande på engelska som franska. Det går såklart att invända att det är föga nyskapande att ägna sig åt att återskapa svunna tiders redan välkända sound, men vad spelar originalitet för roll när det är så här bra? Samtidigt kan jag också lockas av tanken på vad han hade kunnat göra med ett mer modernt material och sound. Men det kommer nog det också, tids nog.

För tillfället är jag mer än nöjd med hans musik som den är. Jag säger som Ben l’oncle soul sjunger i albumets andra låt, programförklaringen Soul Man: ”Je suis qu’un Soulman”. Det räcker gott i det här fallet.

Att uppmärksamma en legend

I går var det som bekant Norges nationaldag, men för oss frankofiler finns andra anledningar att uppmärksamma 17 maj.

På just det datumet 1904 föddes nämligen en av fransk films största genom alla tider: skådespelaren Jean Gabin. Eller Jean-Alexis Moncorgé som han egentligen hette.

För egen del uppmärksammade jag Gabins födelsedag med att se om Jean Renoirs French Cancan (Fröjdernas gata i Sverige) från 1954 som förra året släpptes i en restaurerad nyutgåva på DVD som jag fick med mig ett exemplar av hem från en resa till Paris i höstas.

Jean Gabins insats i den färgsprakande musikaliska filmen hör knappast till hans finaste stunder, men själva filmen är ändå på många sätt intressant. Inte minst för att det är en film i vilken Jean Renoir rör sig i sin berömda fars, målaren Pierre-Auguste Renoir, miljöer i 1890-talets Montmartre.

Att filmen utspelar sig i varitémiljöer är dessutom en sorts resa tillbaka till rötterna för Jean Gabin som kom in i showbiz som revy- och operettsångare. En period arbetade han till och med på legendariska Moulin Rouge i Paris, som spelar en minst sagt viktig roll i French Cancan.

En miljö som Jean Renoir också var synnerligen bekant med från sin uppväxt med sin berömda målare till far. Faktum är att filmen är ett sorts kärleksbrev till det Montmartre han växte upp i.

Flera av scenerna är komponerade och färgsatta som tavlor gjorda av någon av de många målare som var verksamma i dåtidens Montmartre och kring Moulin Rouge. Däribland naturligtvis pappa Renoir, men allra främst Henri de Toulouse-Lautrec.

Berättelsen i French Cancan om hur en musikcaféägare på ruinens brant förvandlar en fattig flicka till storstjärna och samtidigt skapar egen framgång är föga originell, men med tanke på den kunskap om det som skildras som finns i ensemblen får filmen mer tyngd än de flesta liknande historier.

Att dessutom legendariska franska artister som Edith Piaf, Patachou och André Clevet passerar revy i filmen minskar inte direkt dess styrka.

French Cancan är en stilfull och härlig film av en av Frankrikes bästa regissörer någonsin och med en av Frankrikes bästa skådespelare någonsin i huvudrollen. Det räcker såklart för att göra den till en film man verkligen bör ha sett om man är intresserad av fransk populärkulturell historia.

Att den dessutom står sig bra i konkurrens med de många framgångsrika samtida amerikanska musikalfilmerna gör naturligtvis inte saken sämre.

Vad hände med Marc Caro?

Den som precis som jag såg och älskade 90-talsfilmerna Delicatessen och De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) kanske funderar över vad det blev av Jean-Pierre Jeunets medregissör i de filmerna, Marc Caro.

Framgångarna med de två filmerna ledde till att Jeunet hämtades över till Hollywood för att göra Alien – återuppstår och från den filmen har Jeunet regisserat sina filmer ensam – och via Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain), En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiancailles) och nu senast Micmacs (Micmacs à tire-larigot) gjort sig ett ännu starkare namn.

Marc Caro däremot försvann från uppmärksamhetens ljus.

Det är när man ser Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade filmer lätt att se vad Marc Caro bidrog med i samarbetet. Jag älskar verkligen Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning, men kan ibland sakna den svartsyn och det mörker som fanns med i Delicatessen och De förlorade barnens stad.

Att det var Caro som stod för den delen i duons två långfilmer blir ännu tydligare när man ser Marc Caros hittills enda egna långfilm Dante 01. Den släpptes i Frankrike 2008 och nådde Sverige för ett år sedan. Här fick den dock ytterst begränsad uppmärksamhet och gavs ut direkt på DVD.

Dante 01 är en synnerligen mörk historia – duktigt pretentiös därtill. Det är en science fiction-film med religiösa och filosofiska undertoner och ambitioner. Inte helt olikt Stanley Kubricks mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr ger den sig in och rotar i mänsklighetens mörka skrymslen och även Dante 01 avslutas i en färgexplosion.

En tydlig skillnad är dock att Dante 01 jobbar i det betydligt mindre formatet. Den är bara 78 minuter lång (jämfört med de 141 minuter som Kubricks film klockar in på) och gjord med förhållandevis låg budget. Enligt vissa uppgifter halverades budgeten när produktionen redan var i gång och det skulle i så fall vara en rimlig förklaring till de i ärlighetens namn ganska klena specialeffekterna.

Ambitionsnivån i Caros film matchar dock upp Kubricks. Dante 01 är en film fylld av religiösa och filosofiska referenser, metaforer och symboler. Det finns en undermening och symbolik med i stort sett allt. Från namnen på karaktärerna (vad sägs om bland annat Saint Georges, Perséphone, Bouddha, Lazare och Charon?) till Dante 01, den rödglödgade planet som hela berättelsen, bokstavligt talat, kretsar kring.

Med tanke på att det karaktärerna i filmen genomgår är en nedstigning i en sorts helvete är Dante 01 en passande – om än övertydlig – titel. Och just den där övertydligheten är genomgående problem. Plus att manuset inte riktigt lyckas backa upp ambitionerna och pretentionerna. Annars är själva grundidén inte alls dum.

Filmen utspelas på en rymdstation i omloppsbana runt den avlägsna planeten Dante 01. På rymdstationen förvaras ett antal dömda straffångar. Där används de som frivilliga försökskaniner i olika experiment. En dag anländer två nykomlingar: en ny forskare och en ny fånge. Båda kommer att på varsitt sätt för evigt rubba balansen på stationen. Inte minst den nya fången som tycks ha någon sorts övernaturliga krafter. Frågan är bara vem är han? – och vad har han råkat ut för egentligen?

Dante 01 saknar definitivt inte förtjänster, men det är samtidigt glasklart att det var Jean-Pierre Jeunet som var berättaren och stilisten i samarbetet med Marc Caro. Caro lyckas på egen hand inte riktigt omsätta sina oftast ganska goda idéer. Ambitionerna att gå på djupet stannar oftast vid skrapande på ytan och efter ett tag blir det bara överlastat.

Det finns de som tycker att Jean-Pierre Jeunet har blivit på tok för sentimental i sina filmer efter uppbrottet från Caro, vilket jag kanske kan gå med på i fallet Micmacs, och det finns som sagt fog för att anta att det var Marc Caro som stod för svartsynen och anarkismen i Delicatessen och De förlorade barnens stad. Dante 01 är som ett koncentrat av de mörka stråken i dessa filmer och ibland gnistrar det till.

Men i det stora hela saknar Caro utan Jeunet vid sin sida den värme och humor – och kanske framförallt det bultande hjärta – som fanns i deras gemensamma filmer och som gjorde Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning till sådana fantastiska och oförglömliga filmupplevelser.

Dante 01 blev i det närmaste nedsablad av de franska kritikerna och den stora publiken uteblev. Så dålig tycker jag inte att den är, men i det stora hela är det en film för den som gillade filmerna som Caro gjorde med Jeunet och som vill veta vad det blev av honom. Se den gärna, men förvänta dig inte för mycket.

Frankofona Eurovisionfavoriter

Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.

För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.

Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.

En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).

Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.

Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.

Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.

Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.

Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.

Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.

Vackra lögner

Som ni alla vet är det inte alltid så lätt att vara frankofil i Sverige. Sannerligen inte när det gäller film. Det kan gå långa perioder mellan de franska filmer som får svensk biodistribution. Och läget har definitivt inte blivit bättre på senare år. Därför är det extra glädjande att det denna helg, för tredje helgen i rad, är premiär för en i alla fall i original franskspråkig film – den animerade belgiska filmen Panik i byn som hade premiär förra helgen visas ju dubbad till svenska – på de svenska biograferna.

Den här gången handlar det om komedin Vackra lögner (De vrais mensonges i original). Det är det det andra samarbetet mellan regissören Pierre Salvadori och den alltid lika förtjusande Audrey Tautou efter Priceless (Hors de prix) från 2006 – som faktiskt också biodistribuerades här i Sverige.

Vackra lögner är en lätt farsanstruken romantisk förvecklingskomedi av det inte alltför engagerande slaget. Den utspelar sig i en soldränkt icke specificerad sydfransk (får man förmoda) liten hamnstad. Audrey Tautou spelar Emily som tillsammans med en kollega driver en, som det verkar, framgångsrik damfrisering. De har anställt Jean (spelad av Sami Bouajila), en lite försynt allt-i-allo som helst håller sig i bakgrunden.

I smyg är han dock passionerat förälskad i den lite svala Emily. Jean skriver ett anonymt kärleksbrev till henne. Det slumpar sig så att hon öppnar brevet inför hans ögon och han kan bara förtvivlat se på när hon omedelbart kastar bort det. Brevet kommer dock till användning när Emily desperat försöker hitta på ett sätt att muntra upp sin mamma Maddy (spelad av Nathalie Baye) som trots att det har gått flera år inte kommit över att hennes man lämnade henne.

Emily skriver av Jeans brev och skickar det anonymt till Maddy, som ett försök att få henne att tro att hon har en beundrare och på så vis till slut komma över den flyktade mannen. Taktiken fungerar. Åtminstone inledningsvis. Men när Emily inser att hon snart behöver skriva fler brev till Maddy – och dessutom ovetandes om att det var Jean som skrev det första brevet lyckas få honom involverad i historien, blir situationen riktigt snurrig och nätet av lögner allt svårare att inte snärjas i.

Jag vet hur det är med er, men jag har noterat att jag har en tendens till en betydligt mer förlåtande attityd till franska och frankofona filmer bara just för att de är det. Det är klart att det görs rena skräpfilmer i Frankrike också, men jag är sällan lika hård mot dem som likvärdiga säg amerikanska eller svenska filmer. Den där franskheten blir lite av en förmildrande omständighet. Inte helt konsekvent, jag vet.

Vackra lögner är ett typexempel. Det är verkligen ingen bra film. Historien känns långsökt, den är tidvis oerhört orytmiskt klippt, kemin mellan skådespelarna hackar och det är inte särskilt trovärdigt. Men likförbaskat gick jag ut ur biosalongen med ett litet leende på läpparna. Språket, de vackra miljöerna – och Audrey Tautou – räckte för att jag ändå skulle känna att den var värd att lägga sina 105 minuter av mitt liv på. Känner ni igen er i resonemanget?

Vackra lögner påminner i stämningsläge en hel del om Priceless (som var bättre men som jag i ärlighetens namn inte heller var direkt överförtjust i). Redan Priceless hade ett svalt och distanserat drag över sig. Den filmen räddades främst av att kemin mellan Audrey Tautou och Gad Elmaleh var så bra.

Vackra lögner känns inte bara sval och distanserad utan rent ut elak. Ingen av karaktärerna känns särskilt älskvärd och det är så klart ett riktigt stort problem i en romantisk komedi. Så för första gången i denna bloggs förvisso korta historia kommer det jag skriver om inte mynna ut i en rekommendation om att se, höra eller läsa. Och om du ändå tycker att Vackra lögner verkar lite intressant kan du lika gärna vänta tills den släpps på dvd. Det brukar inte gå så lång tid mellan bio och dvd numer.

Min frankofilis födelse

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?

Luc Besson delvis tillbaka i gammal god form

Med tanke på vad han har presterat hittills under 2000-talet är det svårt, nästintill omöjligt, att förstå att den franske regissören Luc Besson en gång i tiden räknades som en av världens mest spännande och största visionärer. Magin tycktes ta slut någonstans i samband med Det femte elementet från 1997.

Jeanne d’Arc från 1999, med dåvarande hustrun Milla Jovovich i huvudrollen, var inte mycket att skriva hem om och hans nästa projekt som regissör Angel-A (2005) var rent utsagt katastrofal. Utöver barnfilmstrilogin om Arthur och minimojerna, gjorda efter egen barnboksförlaga, har han främst varit verksam som producent och manusförfattare av en strid ström av inte sällan unket reaktionär dussinaction.

Tiden fram till och med Det femte elementet är dock en helt annan femma. Redan långfilmsdebuten Den sista striden från 1983 renderade honom en hel del uppmärksamhet, men det var den efterföljande imponerande sviten filmer som Subway (1985), Det stora blå (1988), Nikita (1990) och Leon (1994) som placerade honom i rollen som en av världens då främsta regissörer.

Tillsammans med kollegorna Leos Carax och Jean-Jacques Beineix utgjorde han kärntruppen av regissörer av den våg av synnerligen stilmedvetna franska filmer som gjordes under framförallt den senare delen och 80-talet och början av 90-talet och som kom att samlas under genrebeteckningen Cinéma du look.

Det var filmer som gav eko och blev stora succéer även långt utanför Frankrikes gränser. Carax Mauvais Sang (1986) och De älskande på Pont-Neuf (1991) och Beineix Diva-dödligt intermezzo (1981) och Betty Blue (1986) får tveklöst räknas till de moderna klassikerna. Precis som hos Besson tycks kreativiteten någonstans vid mitten och slutet av 90-talet ha sinat även hos de två genrekollegorna. I motsats till Besson har varken Carax eller Beineix varit särskilt aktiv under det nya millenniet.

Namnet Luc Besson har alltså sedan länge devalverats kraftigt i värde som kvalitetsmarkör. Det var ett bra tag sedan en film som Besson varit involverad i automatiskt fick biodistribution här i Sverige. Just nu är förvisso Athur och de två världarna aktuell på de svenska biograferna, men samtidigt släpps nu Luc Bessons näst senaste film Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec under sin internationella titel Adèle and the Secret of the Mummy direkt på DVD här i Sverige.

Lite märkligt och tråkigt kan jag tycka. Märkligt för att det, även om det som sagt inte säger sådär värst mycket, är Bessons bästa film sedan Det femte elementet och tråkigt för att det är en film som verkligen vinner på att visas på stor duk. Denna filmatisering av Jacques Tardis i Frankrike och Belgien så populära seriealbum från 70-talet har nämligen sina allra största styrkor på produktionsnivå.

Scenografin är magnifik och kostymerna fantastiska. Dessutom visar Besson den här gången åtminstone lite prov på den infallsrikedom i kameraarbetet som var en viktig del av hans version av Cinéma du look. Men i det stora hela är det stilmässigt faktiskt mer Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (2004) och Amélie från Montmartre (2001) än Cinéma du look över den här anrättningen. Dock utan Jeunets patenterade anarkism och drastiska humor.

Till dags dato har Jacques Tardi gjort nio seriealbum om sin hjältinna Adèle Blanc-Sec och Luc Bessons film är ett sorts koncentrat av de fyra första (de som släpptes på 70-talet). Tanken är att det så småningom ska bli två filmer till ,som då ska behandla de ytterligare volymerna.

De riktigt inbitna fansen av serieförlagan har haft en hel del att säga om Luc Bessons filmatisering, men det hör liksom till. Visst har Besson tagit sig vissa friheter, inte alltid helt lyckade sådana heller, men att göra vissa anpassningar till det annorlunda uttryckssätt jämfört med seriealbumets som en spelfilm innebär är trots allt oundvikligt.

Filmen tar sitt avstamp i Paris. Året är 1912 och den åldrade vetenskapsmannen Esperandieu lyckas när han testar sina telepatiska krafter av misstag kläcka ett gammalt pterodaktylägg på det naturhistoriska museet. Och det säger sig självt att det ställer till problem att ha en flygande ödla från dinosaurietiden härjande lös i Paris.

Samtidigt som flygödlan skapar förvirring på sitt håll återvänder journalisten och författarinnan Adèle Blanc-Sec från en resa till Egypten med det hon tror vara mumien av en gammal faraos livmedikus i bagaget. Adèle tror nämligen att hon med hjälp av Esperandieu kan väcka den gamla läkaren till liv – och att han ska kunna hjälpa Adèles svårt sjuka tvillingsyster Agathe.

Låter det lite rörigt? Ja, det händer en hel del i den här filmen och den väver som tidigare sagt ihop handlingsspår från fyra seriealbum. Det hade definitivt gått att dra ner på ambitionsnivån och koncentrera sig på några färre handlingsspår. Det högt uppskruvade tempot gör också att det är mycket som inte hinns med. Vare sig karaktärerna eller alla handlingsspår hinner utvecklas fullt ut.

Det blir också lite väl mycket slapstickfars och enkla humorpoänger över det hela ibland. Men samtidigt ligger en hel del av filmens charm i det högt uppskruvade tempot. En sak är dock säker, det är inte mycket (om ens något) kvar av den underliggande samhällskritik som faktiskt fanns i Tardis serieförlaga. Och att Luc Besson tyvärr har tillfört några på gränsen till gubbsjuka scener går naturligtvis stick i stäv med Tardis feministiska jämställdhetsbudskap.

I det stora hela levererar dock Luc Besson i Adèle and the Secret of the Mummy fullt godkänd matinéunderhållning av gammalt klassiskt snitt. Det är lite ytligt, karaktärerna en aning platta och dialogen (som i ärlighetens namn mer eller mindre alltid har varit en akilleshäl för Besson) lämnar en del i övrigt att önska, men visuellt är det så flyhänt att det ändå fungerar. Även om jag inte kan låta bli att fundera över hur otroligt mycket bättre det hade blivit om Jean-Pierre Jeunet själv hade gjort filmen – och inte bara på håll låtit sin ande sväva över den.

En av årets bästa skivor

Jag är helt fast i den här skivan. Vid varje genomlyssning framträder nya nyanser, skikt och detaljer, det är rent trollbindande lyssning. Skivan i fråga är den franska duon Brigittes debutplatta ”Et vous, tu m’aimes?” som släpptes för några veckor sedan.

Redan i titeln kan man finna spår av vad det är som gör duons musik så spännande och fascinerande. Det dubbla tilltalet, valet av både du- och ni-form i samma mening, är signifikativt. I Brigittes musik ryms både formalitet och det familjära, komplexitet och lättillgänglighet. Det kränger och svänger, inte sällan inom ramen för en enda låt.

I Brigittes musikaliska värld är långt ifrån alltid allt vad det inledningsvis ser ut att vara. Inte så konstigt kanske när det gäller en duo som tagit sitt namn som en hyllning till tre, på mycket olika sätt, kända franska ”Brigittor”: Bardot, Fontaine och Lahaie.

Bardot och Fontaine behöver knappast någon närmare presentation, men Lahaie är en i sammanhanget överraskande referens. På senare år har hon bland annat arbetat som programledare på radio, men allra mest känd (ö)känd är hon som den stora stjärna i en serie franska hårdporrfilmer från genrens guldålder på 70- och de tidiga 80-talen.

Duon Brigitte bildades 2008 och består av de två parisiskorna Aurélie Maggiori och Sylvie Hoarau. Båda hade nått hyfsat framgång på eget håll tidigare – Aurélie under namnet Mayane Delem och Sylvie som sångare i bandet Vandetta – men när man lyssnar på den musik de nu gör tillsammans känns det verkligen som det är i det här samarbetet de till slut har hittat rätt.

Brigitte är ett på många sätt högst konceptuellt projekt. De har en synnerligen väl uttänkt image och är mycket måna om hur de presenteras i media. I intervjuer pratar de inte sällan om Brigitte i tredje person, som en egen individ med tydliga personliga egenskaper. Som om deras gemensamma egenskaper och erfarenheter smält samman i en och samma kvinna. Det kan låta pretentiöst och är såklart i viss utsträckning det. Men det blir aldrig överpretentiöst.

Brigitte bildades, enligt sin omsorgsfullt utformade egna biografi, i de smått mytomspunna Maraiskvarteren i Paris. Det kan naturligtvis vara helt sant, men känns samtidigt som en tänkbar efterkonstruktion i imageskapande syfte. Det är klart att det låter bra att en duo med så tydlig retrochicprofil som Brigitte bildes just i Marais – samlingsplatsen framför andra för den franska huvudstadens ”bobos”.

Fast samtidigt är det kanske lite orättvist att bunta ihop Brigitte med les bourgeois bohèmes eftersom de samtidigt har tagit en hel del intryck av förortens hip hop i sin musik. Ta bara det faktum att ett av duons första projekt var att göra en cover av den kontroversiella hip hop-duon Suprême NTM:s ”Ma Benz”!

I duons version av ”Ma Benz”, som finns med på albumet, ryms en hel del av vad Brigitte handlar om. Här har den tämligen typiskt grabbiga, på gränsen till misogyna, raplåten blivit till en sensuell och suggestiv midnattsballad. Den här leken med könsroller, stereotyper och fördomar återkommer ofta i Brigittes låtar (och musikvideor – leta upp videon till ”Battez-Vous” på You Tube om du vill ha ett konkret exempel).

Texterna pendlar mellan allvar och humor och ordlekar är ett ofta återkommande stilgrepp. Musikaliskt sett är det rena smältdegeln av influenser. Folkrock, soul, disco, gospel och visa trängs me varandra. Och som jag har varit inne på tidigare sker stilbytena inte sällan under en och samma låt.

”Et vous, tu m’aimes?” är en mycket spännande skiva som ständigt tycks ha nya överraskningar att bjuda på. Trots att det spretar rejält, inte en låt är lik den andra, är det en imponerande helhet till skiva som med fördel lyssnas på i ett svep. Men det finns såklart låtar som jag är extra förtjust i. ”Coeur de chewing gum” som låter som ett gammal Francoise Hardy-klassiker körd genom ett Motown-filter innan den till slut övergår i vaggvisa, den i harmonierna Abba-doftande discorockdängan ”Oh La La”, den humoristiska gospelhymnen ”Jesus Sex Symbol” och den tidigare nämnda ”Ma benz” är mina favoriter. Just nu är säkrast att tillägga. Som sagt det här är en skiva som växer och bjuder på nya överraskningar för varje genomlyssning.

Infallsrikedomen, spelglädjen och stilsäkerheten är tre starka egenskaper som gör ”Et vous, tu m’aimes?” till en skiva som jag är övertygad kommer att kvarstå som en av årets främsta när det ska summeras. Den kanske allra viktigaste faktorn, den som i slutändan håller samman de sinsemellan så olika enheterna, är dock duons fantastiska känsla för melodier. Sedan skadar det såklart heller inte att Aurélies och Sylvies röster fungerar fantastiskt bra ihop.

Idrott är också kultur

Webadressen till den här bloggen är som bekant bleublancrougesuede. I kväll är det dags för bleublancrouge suède i praktiken. I Slovakien av alla länder. Där pågår årets VM i ishockey och i kväll möts Frankrike och Sverige. Normalt sett brukar jag, trots mitt stora sportintresse, inte tycka att hockey-VM är något att yvas över, men den här matchen tänker jag inte missa. Det känns nästan som en tanke att det blir en bleublancrouge-suède-match såhär en vecka efter att jag sjösatte det här bloggprojektet. Att det sedan förmodligen inte är någon blivande klassiker till match vi pratar om är en annan sak. Sverige ska vinna ganska komfortabelt, även om den franska hockeyn har gjort vissa framsteg på senare år. Och bara för ordnings skull – jag må vara stor Frankrikevän, men i kväll håller jag självklart på Sverige. Sedan får Frankrike gärna skrälla mot de andra lagen.

Förutom att fundera på kvällens hockeymatch lyssnar jag ytterligare ett varv på duon Brigittes spännade skiva Et vous, tu m’aimes? Den tänkte jag skriva mer om i morgon. Så mycket kan jag dock redan nu avslöja att jag tycker att den är bra. Riktigt bra.

Panik i byn

Du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Det är sannerligen inte ofta jag i mitt värv som filmrecensent har anledning att plocka fram den meningen, men den passar i allra högsta grad in på den animerade belgiska familjefilmen Panik i byn (Panique au village) som nu, nästan två år efter sin premiär i Belgien och Frankrike får sin svenska biopremiär. Lite tråkigt nog dubbad till svenska.

Originaldubbningen är såklart bättre (ingen överraskning direkt, det gäller för varje Disney- eller Pixarfilm också), men eftersom filmen lanseras som en barn- och familjefilm är svenskt tal oundvikligt. Jag är dock lite tveksam till om det verkligen är nödvändigt eftersom det går att sätta frågetecken kring om det här är en lämplig film för en så ung publik där textläsning är ett problem.

Panik i byn bygger förvisso på en hemma i Belgien redan kultförklarad serie kortfilmer från början av 2000-talet, gjorda för barn-tv. I långfilmsformatet, 74 synnerligen infallsspäckade minuter, blir det en lite annorlunda produkt. Panik i byn innehåller några scener som inte direkt är moraliskt uppbyggliga på det där politiskt korrekta sättet. Jag kan riktigt höra Hem & Skola-föreningarnas protester som hade kommit som ett brev på posten om det hade varit 80-tal för mina öron. Det rör sig inte om några hysteriska övertramp, bara små tveksamheter, så låt inte detta avskräcka dig från att ta med hela familjen för lite underhållning.

Det är för övrigt tur att filmen bara är 74 minuter lång. Mer hade publiken knappast orkat. Jag hade definitivt inte gjort det. Varenda en av dessa 74 minuter är så fulla av vansinniga idéer och upptåg att det är svårt att hänga med i svängarna. Tempot är hysteriskt uppskruvat och regissörerna Stéphane Aubier och Vincent Patar har till synes låtit associationsbanorna löpa fritt och helt vägrat att underkasta sig någon som helst mallar, mönster eller ordning.

Det råder total – och härlig – anarki i deras helt egna kreativa universum. Förutom att själva berättelsen är surrealistisk så att det räcker och blir över blandar Aubier och Patar animationsstilar hejvilt. Grunden är klassisk stop motion, med hederliga gamla leksaksfigurer i plast i huvudrollerna (en cowboy, en indian och en häst utgör den ledande trion). Därutöver råder fullständigt fritt spelrum. Det är som om Toy Story skulle ha gjorts i en tjeckoslovakisk animationsstudio på 70-talet, korsat med Wallace & Gromit och Pingu – och med mer än ett stänk Monty Python i mixen.

Handlingen då? Ja, den är så skruvad att det är svårt att beskriva den. Här kommer i alla fall ett försök. Cowboy, Indian och Häst (jo, det heter så) bor ihop i ett hus (deras inbördes relation får man aldrig riktigt klar för sig). Granne med dem bor den lätt koleriske bonden Steven och hans familj. När filmen inleds planerar Cowboy och Indian inför Hästs kommande födelsedag.

Indian får en idé. De ska bygga en grill i tegel till Häst. Till det behövs enligt Indians beräkningar 50 tegelbitar. Ett tekniskt missöde gör dock att hans beställning blir på 50 miljoner tegelbitar. När de dagen efter ska levereras leder det såklart till vissa problem. Det är dessutom inledningen på en serie oväntade och äventyrsfyllda händelser som innehåller det mesta – och lite till.

Jag säger det igen: du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Har du bara ett uns barnasinne kvar (och det har vi väl alla) kan jag näst intill garantera att du kommer att skratta gott och underhållas av denna surrealistiska och hysteriska belgiska animerade pralin (som nominerades till en César förra året – för bästa utländska film!).