Smitning

Det är svårt att hinna med allt man vill göra. Det där som kallas livet består till utsträckning av en serie prioriteringar. Självklart är en del av lösningen att kunna bli bättre på att leva i nuet och inte hela tiden blicka framåt. Men ibland är det sannerligen lättare sagt än gjort. Framförallt när det gäller kulturkonsumtion. Varje aktivt val betyder att något annat får stå tillbaka.

På senare tid är det läsandet som i mitt fall har fått stryka på foten. För varje film jag har valt att se och varje skiva jag valt att lyssna på är det som att jag har skickat alltmer skuldmedvetna blickar mot den där till synes ständigt växande ”att läsa”-högen. Till synes och till synes förresten.

Det är verkligen så att högen de facto växer, för bara för att jag inte tycker mig ha tid att läsa betyder inte att förlagen saktar ner sin utgivningstakt. Snarare tvärtom kan det kännas. Och trots att mitt läsande har befunnit sig på sparlåga en tid har jag inte kunnat låta bli att köpa de där böckerna som verkar så intressanta. Ergo, ”att läsa”-högen har de facto vuxit.

Men i bland så händer det att jag kan beta av en bok i högen. Som nu när jag läste Smitning och är skriven av Dominique Dyens. Den passade ypperligt för mig i den situation när det gäller romanläsande som jag är i nu. Den är klart hanterlig i längd (drygt 180 sidor) och är skriven med ett koncentrerat, effektivt och lättläst språk.

Smitning är en sorts stilövning. En litterär lek med konventioner, fördomar och förväntningar som hela tiden känns oförutsägbar. Den på sitt sätt synnerligen provokativa inledningen ger sken av det är en viss sorts berättelse, men efter ett tag sker något som får den att i det närmaste helt byta skepnad.

Smitning är en smart bok. Kanske lite för smart, om du förstår vad jag menar. Dominique Dyens har full kontroll på sitt uttryck och på vad hon vill göra och säga med sin roman, men intelligensen i utförandet skapar en viss känsla av kylighet och distans.

Hon dissekerar och analyserar mer än skildrar sin neurotiska protagonist, den 36-åriga ensamstående karriärkvinnan Anne Duvals livssituation. För att överföra det hela till filmspråk är det är lite som en litterär version av den typ av analytiska kvinnoporträtt i thrillerform som Hitchcock och Polanski har ägnat sig åt. Minus den förlösande humorn.

Anne Duval är, för att travestera Pedro Almodóvar, en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Hon är förvisso framgångsrik på jobbet, men när det gäller känslolivet råder fullt kaos. Hon drömmer om ”den stora kärleken”, som hon enligt en spåkvinna snart ska träffa, men dukar samtidigt nästan under av sina egna och omgivningens förväntningar.

Följden blir bland annat en destruktiv sexualitet och att hon för att blidka sin mamma, som ligger inlagd på ett vårdhem, hittar på en pojkvän. En dag, när bubblan verkligen hotar att brista, sätter hon sig i sin bil och bara åker iväg – bort från allt. Då inträffar något som verkligen ställer hela berättelsen på sin spets. Och som förändrar allt.

Smitning är en fascinerande och fängslande bok i ständig framåtrörelse. Trots den där känslan av kylighet och distans, samt det faktum att berättelsen inte riktigt har någon person att sympatiserar med, vill jag bara läsa vidare. Med tanke på att det är en ganska kort text går den att sträckläsa från pärm till pärm, och det angreppssättet är kanske att föredra – för då framträder den snillrika konstruktionen på allra bästa sätt.

Smitning är en mångbottnad historia som ställer frågor som verkligen tål att funderas på. På så vis är det en utmärkt liten bok, en roman att bära med sig. Inte minst för att den utmanar läsaren att ställa frågor kring sig själv utifrån hur man uppfattar och tolkar den.

Smitning är en bok väl värd att läsa, men till syvende och sist kan jag inte skaka av mig känslan av att den kanske fungerar allra bäst som underlag för diskussioner kring frågeställningar kring genus och tolkningsföreträde och inte som en berättelse att förlora sig i och älska.

En hjärtekrossare som värmer

Den romantiska komedin är verkligen en av de allra mest trögfotade och stela filmgenrerna. Det går närmast 13 på dussinet av dem och kvaliteten pendlar ofta mellan dålig och sämre. Det är en på många sätt hiskeligt reaktionär genre. Inte bara för att den ofta befäster dammiga och gammalmodiga könsstereotyper utan också för att den romantiska komedin i grund och botten är så fast i ett närmast plågsamt förutsägbart formspråk.

Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget principiellt emot romantiska komedier. Det finns trots allt ett antal riktigt bra sådana. Det är bara det att för varje riktigt bra – och i någon mån nyskapande – romantisk komedi följer alltid en serie mer och mer urvattnade kloner och kopior. Vilket får till följd att ”originalet” inte sällan dränks i det tveksamma eftermäle som kopiorna utgör. Det blir svårt att se träden på grund av all skog.

Men som sagt, då och då poppar det upp riktigt bra romantiska komedier. Oftast är de brittiska – och har mer än ett litet stråk allvar över sig. Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love Actually. För att ta tre hyfsat sentida exempel. Nu är det dock dags för en fransk romantisk komedi att bryta mönstret. I morgon får Heartbreaker sin svenska biopremiär.

L’Arnacoeur som den heter i original blev en av förra årets största publiksuccéer hemma i Frankrike och det är inte svårt att förstå varför. Jag vill inte påstå att Heartbreaker är filmen som revolutionerar hela den romantiska komedin som sådan, men den tillför i alla fall sin egen twist på temat.

I centrum för handlingen står Alex (spelad av Romain Duris, en av mina personliga favoriter så hans namn kommer att dyka upp många fler gånger på den här bloggen). Han är en man med rejält kvinnotycke, något som han använder på ett mindre konventionellt sätt. Tillsammans med sin syster och sin svåger driver han en firma som specialiserat sig på att, mot betalning, bryta oönskade förhållanden.

Klienterna är oftast rika föräldrar som av olika anledningar inte riktigt är tillfreds med sin dotters val av partner. Det är här som Alex kommer in. Med hjälp av minutiöst planerade planer, en stor dos charm och en välutvecklad talang för att klä ut sig har Alex visat sig riktigt framgångsrik inom sitt gebit. Helt skrupelfri och utan moralisk kompass är han dock inte. Han åtar sig inte vilka uppdrag som helst. Han säger sig bara vara villig att förstöra olyckliga förhållanden.

Enligt det egenhändigt upprättade moraliska rättesnöret tar han sig bara an fall där kvinnan i fråga är olycklig, men intalar sig att hon inte är det. Men ingen regel utan undantag. När han har hamnat i en synnerligen svår ekonomisk knipa ser han sig tvingad att göra ett undantag. En rik affärsman anlitar honom för att han ska få dottern Juliette (spelad av Vanessa Paradis) att bryta upp från sin, i hans tycke, trista engelske fästman Jonathan.

Haken i det hela är dels att det verkar vara ett lyckligt förhållande – och att han bara har fem dagar på sig. Sedan ska nämligen Juliette och Jonathan gifta sig. Tiden är dessutom knapp på ännu ett sätt. Den skrupelfrie man som Alex är skyldig pengar har skickat sina indrivare efter honom.

Naturligtvis innehåller även Heartbreaker ett visst mått av förutsägbarhet – det hör liksom till genren. Men den har tillräckligt med fräschör för att sticka ut från mängden. Manuset är rappt och välskrivet, skådespelarna utmärkta (kemin mellan Duris och Paradis är påtaglig) och själva grundstoryn originell. Dessutom utspelas större delen av filmen i vackra och förföriska Monte Carlo-miljöer. Den långfilmsdebuterande regissören Pascal Chaumeil, som har en gedigen bakgrund som regissör inom tv och reklamfilm, visar prov på bra komisk tajming.

Heartbreaker är inget mästerverk, men likväl en av de där romantiska komedierna som sticker ut från mängden och som därmed är väl värd ett biobesök.

bonjour!

Hej! Och välkommen till den här bloggen. Som titeln på bloggen antyder kommer den att handla om min kärlek till fransk kultur. Tja, varför inte dra till med att säga min kärlek till Frankrike och det franska med en gång. För det kommer nog att slinka in ett och annat som inte direkt kan härledas till kultur också. Som till exempel sport (som jag i och för sig anser är kultur, men jag vet att långt ifrån alla delar den distinktionen) och politik. Men tyngdpunkten kommer att ligga på tre ämnen som ligger mig synnerligen varmt om hjärtat: film, musik och litteratur. I mitt yrke som filmskribent/recensent får jag ofta, dock inte så ofta som jag kanske skulle önska, möjlighet att se nya franska filmer. Och eftersom jag mer än gärna, så att säga, tar jobbet med mig hem – blir det gärna en och annan fransk film även när jag sjunker ner i tv-soffan. Det är om dessa ofta angenäma upplevelser jag har tänkt skriva i denna blogg.

Men, som bloggbeskrivningen säger, kommer jag inte att begränsa mig till den fin- och populärkultur som produceras inom Frankrikes gränser. Faktiskt inte ens till det franskspråkiga. Naturligtvis kommer det allra oftast att handla om franskspråkiga upplevelser, men såväl i Frankrike som i den övriga frankofona världen produceras det en hel del intressant populärkultur på engelska och andra språk också. Det kommer att dyka upp exempel även på det.

Jag kommer att skriva om högaktuella saker. Aktuella biopremiärer och dvd-släpp, nysläppta skivor och böcker bland annat. Men jag kommer också att skriva om äldre saker och tipsa om säväl gamla klassiker som bortglömda pärlor. Och om du som jag har stor förkärlek för Frankrike och det franska – tveka inte att höra av dig med kommentarer om det jag skriver om eller tips på just dina favoriter. Jag konsumerar förvisso massor av fransk kultur – men är alltid på jakt efter nya upplevelser. Det är en livslång upptäktsfärd i blåvitröda spår jag är ute på. Häng gärna med på färden. Än en gång välkommen.